Camilla: Pepparkaksstaden, del 8

 

Pappa Kalle körde in bilen i carporten och tog, som alltid, en liten stund att samla sig innan han gick in i huset. Handen på bröstet för att lyfta stenen som låg där sedan hans älskade Anna hade gått bort. Jobbet var avklarat för dagen och nu började dagens svåra del. Timmarna med Jonas. Jonas som inte längre ville prata, inte ville laga mat tillsammans, inte ville spela TP eller åka skridskor tillsammans. Jonas som inte ville någonting längre. Framförallt inte prata.

Kalle bar på alla sanna ord han så gärna ville dela med Jonas men inte kunde. Han hoppade omkring som en löjlig trivseltomte och föreslog en massa saker som Jonas inte bara inte ville göra, men  som han dessutom tyckte var fullkomligt löjliga. Hur smärtsamt det än var att erkänna hade de blivit främlingar för varandra.

 

Han suckade djupt och samlade ihop sin telefon, bilglasögonen och mössan. Hämtade jobbväskan ur bakluckan och gick in med tunga steg. Lade handen på dörrhandtaget, men stannade upp där. 

Han hörde ljud komma från köket, redan innan han hade öppnat ytterdörren. Och det doftade…pepparkakor…?

 

Försiktigt öppnade han dörren, klev in och satte ner portföljen. Tog av sig skorna och smög mot köket där han hörde ugnsluckan smälla och plåtar som sköts fram och tillbaka på diskbänken. Kalle var rädd nu. Som om han skulle få se Anna när han kom in i köket. Ingen annan än hans vackra fru hade bakat pepparkakor i det här köket.

 

Han rundade hörnet och såg Jonas kavla pepparkaksdeg med luggen svettklistrad i pannan. Mjöl, skålar och kastruller precis överallt. Jonas själv hade mjöl på kinderna och på tröjan. På diskbänken stod en plåt med blåsvarta pepparkaksgranar och en plåt med chokladbruna pepparkakshjärtan.

Någonting som hade varit fruset så länge tinade. Tårarna strömmade men Kalle klev tillbaka i hallen och torkade dem snabbt och ljudlöst. Ett litet felsteg nu kunde betyda istid i tiotusen år till. Han bestämde sig för den nonchalanta pappahållningen.

 

-          Men vad gott det luktar här då, får man smaka?

 

Jonas plirade under den svettiga luggen och hämtade ett av pepparkakshjärtana.

-          Här. Varsågod.

 

Kalle smakade på det alldeles för mjuka hjärtat.

 

-          Mums! Hur kommer det sig att du bakar, ska ni sälja för klassresan eller?

 

Jonas pekade mot större degbitar på tre plåtar på köksbordet.

 

-          Jag tänkte jag skulle göra en…pepparkaksstad.

 

Kalle blinkade hårt och tryckte tillbaka tårarna. Jonas mamma brukade baka pepparkakshus varje jul, flera stycken. En hel stad.

 

-          Får jag hjälpa till?

-          Nej. Jag gör det själv.

 

Kalle nickade och gick ut i vardagsrummet för att slå på tv: n.

 

-          Men pappa?

-          Ja?

-          Du kan få hjälpa mig bygga sedan när allt är färdigt.

 

Som om han just hade vunnit något slags pris, sjönk Kalle ner i soffan med glödande kinder, fortfarande med smaken av kanel och ingefära på tungan, tårarna brännande i halsen.

Han somnade bums.