Camilla: Pepparkaksstaden, del 18

 

Kalle somnade till slut i soffan. Utmattad av oro och samma illamåendekänsla av skräck och rotlöshet som när Anna gick bort. Polisen skulle inte vidta några åtgärder de första tjugofyra timmarna i alla fall.

Hjördis hade lagt sig rakt över Kalles bröstkorg och värmen gjorde att han domnade bort trots giftfläcken som sved i maggropen. Ytligt och oroligt kom sömnen.

Han vaknade ledbruten. Inget spår av Hjördis. Han ställde sig framför de krumma pepparkakshusen och bad en pappas innersta bön.

-          Om det finns en god kraft i Universum…hjälp min son. Hjälp mig hitta honom. Jag gör vad som helst. Han är det enda som är viktigt.

Kalle bad med hela hjärtat framför klibbiga nonstops och stelnad florsockersnö.

Marken började rumla. Kalle lyfte förskräckt på huvudet.

-          Men vad…

Nu skakade hela vardagsrummet och ljuset som strilade in gråblaskigt och nyvaket genom vardagsrumsfönstren förändrades.

Kalle var vettskrämd men hade inget val, ljuset kom inifrån också nu och han steg som en raket, flög genom rymden i tyst förskräckelse, övertygad om att detta var hans sista stund.

Ljus, mörker, stjärnfall, tystnad. Ljus som böjde sig, på utsidan och insidan.

När han till sist slog upp ögonen var det första han såg Hjördis. Och ett pepparkakstorn i bakgrunden.

Och en livs levande tomtenisse.