Camilla: Pepparkaksstaden, del 14

 

Elden sprakade i den öppna spisen i värdshuset som de hade hittat till slut.

En hel dag hade de gått och gått, Awe och Jonas. Gått och gått, från hus till hus.

-          Du verkar hitta rätt dåligt i staden som du kommer ifrån, muttrade Jonas.

Han var frusen och djupt besviken. Pepparkaksstaden var inte ens fin. Det värsta av allt: Inte ett pepparkakshus så långt ögat kunde nå.

-          Man blir väl lite hemmablind, rör sig mest i sina egna kretsar, mumlade Awe och lät inte alls särskilt säker på sin sak.

 

-          Men staden är ju inte ens gjord av pepparkakshus?

 

-          Trodde du verkligen på riktigt att vi bor i hus som är byggda av mjöl och socker?
Men du kommer att förstå när vi kommer fram. Jag är i alla fall väldigt tacksam för att du hjälpte mig att komma så här långt. Nu måste jag bara hitta min familj.

 

-          Har du barn?

 

-          Nej. En faster och en bror. Det är min familj, de enda jag har kvar.

 

Tystnaden var lång och bröts bara av björkveden som sprakade till då och då.

 

-          Har du inga föräldrar? Du är väl inte så gammal.

-          Nej, jag är bara 223 år. Men jag förlorade mina föräldrar som barn. Min faster är som en mamma för mig. Och en pappa, lade han till med ett snett leende.

 

-          Vad var det som hände med dina föräldrar?

 

-          De var Hjälpare. Tog stora risker för att hjälpa andra. Så var de med om en…olycka.

 

-          Som mamma.

 

-          Vad hände med din mamma, Jonas?

 

-          Trafikolycka. Halka. Hon körde av vägen på väg hem från jobbet. Fick sladd. Körde in i ett träd.

 

Han rabblade som om han läste upp ord som någon annan hade skrivit.

 

-          Jag är ledsen.

 

-          Detsamma. 

Jonas skruvade rastlöst på sig i stolen framför brasan.

 - Vad är planen, vad händer nu?

 -          Vi går vidare i morgon. Det är fullmåne så vi kan fortsätta gå ett tag till när det har mörknat. Men du, Jonas?

 

-          Mm.

 

-          Om någonting skulle hända, om vi tappar bort varandra, då måste du lova att du väntar på mig vid pepparkakstorget.

 

-          Visst. Men jag har ingen lust att smyga omkring här själv utan en riktig Nisse som kan förklara saker på vägen, bara så att du vet.

 

-          Jag tänker inte lämna dig ensam här. Men bara som försiktighetsåtgärd.

 

-          Sure. Pepparkakstorget. Som säkert inte heller är gjort av pepparkakor.

 

-          Du får se, sa Awe och log.

 

Du får se.