Camilla: Pepparkaksstaden, del 12

 

-          Ok. Först får vi ställa oss framför din pepparkaksstad. Eller sätt ner mig mitt i den, annars ser jag inget.

Jonas och Awe stod i vardagsrummet framför den lilla staden som han hade satt ihop tillsammans med pappa. Kristyrkrusiduller och nonstops klibbade på de bruna små husen som doftade av ingefära, kanel och kryddnejlika. Florsockret låg i tjocka lager på hus och bomullssnö. Pappa hade gjort granar av rosmarinkvistar, ett snilledrag tyckte Jonas.

Han lyfte upp Awe från parkettgolvet och och satte ner honom framför det största huset, mellan pepparkaksgrisen och ängeln.

Awe lyfte på skinnstövlarna som sjönk ner i bomull och kletigt socker.

-          Mm. Okej. Man behöver alltså en modell av stället man vill resa till. När man har det, då gäller det att få fart på hjärtmagin. Det är ungefär som att få upp varvtalet på en bil.

 

-          Jag kör inte bil. Jag är ett barn, kommer du ihåg?

 

-          Ja just det. Ehm…det är som att tända en brasa och få till en bra eld.

 

-          Det brukar vi göra när vi åker ut på isen för att pilka. Jag är ganska bra på det.

 

-          Parrrrfekt. Om du tänker på någonting just nu som du blir alldeles varm i hjärtat av, pröva nu på en gång!

 

Här blev det svårt. Alla fina varma minnen var på andra sidan av en taggig dörr. Det fanns ingenting Jonas kunde tänka på utan att komma närmare den där jävla dörren som gjorde så förbannat ont.

 

Han ville kasta hela jävla bordet med pepparkaksskiten i väggen.

 

-          Det går inte.

 

-          Kommer du inte på någonting?

 

-          Nej.

 

-          Jonas ville sticka. Nu fick det vara nog med allt flum. Han tog ett stag tillbaka och klev på någonting mjukt som plötsligt blev stort och burrigt och vasst.

 

-          Aaaaaaaajj!!

 

Hjördis. Jonas föll bakåt, slog i armbågen i fåtöljens armstöd och huvudet i parketten.

 

-          Jävla piss-katt!

Jonas strök över benet. Tre djupa rivsår och ett bett. Det blödde ordentligt. Nu kom tårarna. Alla taggar. Allt ont. Allt orättvist. Omöjligt att förstå. Allt det som inte var möjligt att överleva fast man ju gjorde det ändå.

Allt det som man inte får tänka. Att livet inte är kul utan mamma. Att allt blir trist och främmande. Att man hatar alla som lever som vanligt.

Han grät och gnuggade vaden. Grät och ville slå någon. Grät och blev trött. Låg kvar på golvet i halvmörkret.

Rakt framför honom låg ett hörn, en bit pepparkakshus med kristyr och en gul nonstop. Han stoppade den i munnen.

Doften av kanel och smält socker steg i hans näsaborrar och öppnade luckor som i en julkalender. Mamma som svär när pepparkaksväggarna går sönder och sedan fnissar. Mamma med tomteluva som smygäter av degen tills Jonas kommer på henne. Mamma som kommer in med ett kakhus som Jonas får slå sönder på nyårsafton. Hon ville ju aldrig ha kvar julpynt i huset när det nya året kom in. Mamma som läser kvällssaga till ögonen faller ihop. Pappa som smyger in, hämtar boken och blinkar åt Jonas. Låter mamma ligga kvar.

Nu börjar marken mullra.

-          Bra Jonas, precis så!

 

Han hade helt glömt bort Awe. Han försökte ju inte ens någonting.

-          Nu händer det! Fortsätt tänk på allt bra, allt fint!

Pepparkaksstaden skakar. Hela vardagsrummet vibrerar. Awe står med händerna på hjärtat bland florsockret och kakväggar.

Jonas sitter på golvet, stänger ögonen och tänker på sista gången de hade fiskat tillsammans alla tre. Fiskat, skrattat, åkt över Olovssjöns svarta vatten omgiven av berg och granar.

Plötsligt blev allt svart och tyst i vardagsrummet.

 

-          Nu Jonas, nu kör vi!!