Irja: Enhjulingen, del 10
Becka
Becka kommer hem sent denna den första dagen som tillförordnad intendent. När hon kom fram till fyndplatsen hade hon klokt nog ringt och stämt av med kommissarie Gran som satt hemma vid TV: n. Hon hörde nyhetsbulletinens välbekanta signatur i bakgrunden under samtalet. Han höll med om att ytterligare befälhavare inte behövdes. Det gav Becka pondus. Utöver det gav förtroendet henne ett enormt fokus på att göra allt rätt. Hon intervjuade först två vittnen på egen hand. Hon stammade av köld i den vinande vinden och de där iskalla skavande pumpsens klackar tjoffade fast i leran i vilken gulbruna höstlöv multnade. Ett av vittnena, vittne nummer ett som han fick heta i protokollet hon för, han var en osäker ung man, osäker trots sina två meter, han sade att den avlidne kanske hade legat i en plastsäck. Vittne nummer ett tyckte sig ha sett att säcken sprack och att, citat: ”hrmmm, kvarlevorna, heter det så, hrmmm… hur som helst, det kanske föll ur säcken men allt gick så fort. Det såg i alla fall ut som en säck, jag vet inte, ni poliser får se efter.” Vittne nummer två som var mer likgiltig kunde varken bekräfta eller dementera de uppgifter som vittne nummer ett gav, vilket Becka skulle skriva i sitt protokoll. Orden bekräfta eller dementera är en tjusig omskrivning för det axelhöjande ”vet inte, såg dä int” som vittne nummer två uttryckte situationen. Vittne nummer två`s uttalande var inte värt ett citat i protokollet. De två vittnena hade ingenting mer av intresse att mäla, så hon skickade iväg dem och sa åt dem att hålla sig tillgängliga. Kanske hon var lite brysk, de var så stora och väderbitna och hon så nervös och fokuserad. Efter att de gått tog hon stöd vid en trädstam och fick upp klackarna ur leran och ställde sig på en rot. På köpet kom hon lite högre upp, det kunde behövas som befälhavare (tillförordnad intendent, okej då). Envis och minimalt rodnande säkrade hon sedan fyndplatsen genom att ge order åt den magra och motsträviga polisstyrka hon förfogade över. Möjligheten var reell att det här var en brottsplats, såvitt Becka kunde bedöma. Hon kände på sig att det var en plats av intresse, åtminstone. Det vita plastskynket spändes upp mellan träden, Becka fotograferade med sin mobil och lyste med dess ficklampa. Det var inte helt enligt protokoll och hon visste att hon balanserade på gränsen för det tillåtna, men en riktig kamera hade hon inte med sig. Ingen forensisk expert heller för den delen även om hon ansåg sig ha vissa meriterade kvalifikationer genom sina 30 poäng i forensisk vetenskap.
Den avlidna personen fördes till rättsmedicinska tillsammans med den uppspruckna plastsäcken som nog egentligen var en plastrulle av typen tältunderlag. Ambulanspersonalen tjurade över att behöva frakta skräp men hon gav sig inte. Allt övrigt bråte som sanerarna fått upp kategoriserade Becka som bevis och såg till att det beslagtogs. Poliserna som fick utföra det arbetet var inte glada på henne, de tyckte att det var onödigt. De var övertygade om att den avlidne helt enkelt hade drunknat. Visste hon inte att draggarna hittade säkert en fyra, fem dränklingar per år? Åtminstone i storstäderna. Skräpet i kanalen har ju ingenting med det att göra.
Utmattad men tillfreds körde Becka hem. Kommissarie Gran kunde omöjligt ha några klagomål på hennes grundlighet. Den fasta tjänsten hägrar.
Irja Liljeholm
Reacties
Een reactie posten