Camilla: Pepparkaksstaden, del 13

 

Ljus, mörker, stjärnfall, tystnad. Ljus som böjde sig, på utsidan och insidan.

Så steg de, Jonas och Awe. For genom luften som en raket. Stjärnor och ljus blixtrade förbi. Mörker, ljus och mörker igen. En tunnel. De åkte upp och ner och runt som på Liseberg fast mycket fortare och läskigare och inte ett dugg kul. Jonas skrek rakt ut. Han kände Nisse på sin hand.

Plötsligt började det skimra. Som Norrsken, fast blått. Alla ljud och allt syre verkade sugas ur luften. Så blev det kolsvart. De landade med en mjuk duns.

-          Jonas? Är du okej?

Jonas tittade upp. Och spottade ut ett halmstrå.

De verkade befinna sig i en spilta. Ett stall?

När Jonas vände sig om stod Awe framför honom. Men nu lika stor som han själv.

-          Aaaaaaaaaahhhh!

-          Tyst Jonas! Är du tokig? Du får inte skrämma hästarna! Jag vet inte ens i vems stall vi har landat.

-          Awe! Vad är det här?

-          Jag kanske glömde berätta att man ofta tar formen som är mest vanlig i världen man reser till…?

-          Va? Kommer jag att vara så här liten för alltid?

-          Nej då. Bara så länge du är här. Du skulle ju inte kunna gå omkring här annars.

Jonas såg nu att spiltan var enorm.

-          Men…hästarna?

-          Ja, de är sin normala storlek förstås. Vi är ju vana att jobba tillsammans för att ta hand om stora hästar, det gör vi ju ibland i er värld också.

Nu när de stod mitt emot varandra kunde Jonas se att Awe faktiskt såg riktigt bra ut. Inte liten och löjlig. Eller ja, nu var han ju själv liten och löjlig.

-          Okej! Då ger vi oss ut för att leta upp min familj. Pepparkaksstaden är en hel värld. Och den är ganska stor.