Irja: Enhjulingen, del 15

Kommissarie Gran

Kommissarie Gran hastar nedför trappan till källaren. Klockan är strax över 7 på morgonen. Han ser en hög ligga utanför förrådsdörren. När han kommer närmre ser han att högen är Becka. Han hinner inte bli orolig, för han hör snarkningar. Hon sover i en hopplös halvsittande ställning, och vad värre är, hon har en pistol i handen. Han undrar om hon har blivit skrämd av en råtta eller utifall det trots allt är som han räds, att hon lider av vanföreställningar. Snabbt och utan minsta försiktighet greppar han vapnet och sliter det till sig. Han har aldrig sett någon vakna så snabbt. Hon flyger upp, det prasslar om hennes skyddskläder, en sträng saliv i mungipan. Hon ser på honom, ögonen är svullna och glasögonen står på sniskan och visiret är uppdraget över håret. Sömnraspiga ord faller utan sammanhang ur Beckas mun, hon darrar när hon klumpigt låser upp förrådet. Det behövs inga förklaringar mer när hon förevisar det hon funnit i enhjulingens ram. 

Uppe på kontoret trär Becka av sig skyddsutrustningen och sjunker ner på en av de obekväma stolarna vid samtalsbordet och låter kommissarien ta över. Hon hör honom ordna med säker transport till en rejäl, bevakad bunker där stenarna och enhjulingen ska undersökas. Gran ringer sedan patologens privata nummer för att skynda på identifieringen av den avlidne och för att få veta vad dödsorsaken var. Beckas dåsiga öron skärps och hon vill krympa sig osynlig när hon hör det samtalet. Gran få veta av den irriterade, nyväckta patologen att han ju redan informerats om att ärendet är prioriterat och att resultatet finns i både kommissariens och intendentens mailbox, han hade jobbat till tre i natt för att hjälpa dem! Vadan detta samtal, sicken otacksamhet!  Beckas ögon är grusiga, hon rodnar när Gran tittar menande på henne. Hon rodnar ännu djupare när han ger henne en komplimang för att hon uppenbarligen har haft intuitionen inställd på rätt kanal. Becka sträcker på sig, kroppen värker och hon konstaterar belåtet att det måste vara träningsvärk efter nattens slit. Ett par kilo lättare igen, alltså. Kommissarien ser henne kråma sig och går över till bannor: Från och med nu är det slut med egensinniga förehavanden. Om något måste Becka efter det här förstå att det kan vara förenat med livsfara? Becka nickar eftersom kommissarien förväntar sig det, men hon tänker då rakt inte gå med på det där med egensinnighet. Det är ju hennes superkraft! 

Gran tycker att Becka ska hem och få sig lite välbehövlig sömn. Det går hon inte alls med på, hon vill läsa rapporten först och försäkrar att hon klarar av att jobba idag. Gran vägrar med hänvisning till arbetstidslagen och ser till att hon blir hemkörd. Så får han lite arbetsro på kuppen. 

För kommissarie Gran börjar nu dagen på riktigt. Hans hjärna spottar ut klibbiga spindelnät mot alla tänkbara associationer. Han har mer kunskap om det här fallet, misstänker han, än Becka kan ana. Och den där enhjulingen, den har fastnat i nätet och förbinder hans privata jag med hans professionella spårnäsa. För Viola hade berättat om barnbarnet mardrömmar. Barnbarnet som bor hos Viola vid kanalen. 

Irja Liljeholm