Irja: Enhjulingen, del 18

 Viola 

Det ringer på nytt på dörren. När Viola stapplandes når den står Vide och väntar utanför med ett par nytvättade, väldoftande yllestrumpor i ena handen och en storslagen, ännu i förväntan sluten amaryllis i den andra. 

När dörren öppnas håller han glättigt fram strumporna och ropar, av nervositet:  ”Tack för lånet!” Hans egna mål och välmening faller stumt så snart han ser hur det står till med Viola.  Hon vacklar, kan knappt hålla sig upprätt och tårarna rinner nedför kinderna. Vide kliver in och hjälper henne till soffan. Vad kan jag göra, var är Giulia, kan jag ringa någon? Viola skakar på huvudet.

Men berätta, om du vill, vad har hänt? 

Men vad ska du tro om oss? Viola snyftar. Vi är ju helt vanliga människor egentligen! Hon gråter ohämmat. Vide söker av soffbordet och finner en julservett som han räcker henne. Viola hackar snörvlandes: 

Giulia är hämtad till förhör hos polisen. Och allt är mitt fel! Viola fräser, hon är så arg på sig själv och hon är så arg på den där idioten som stalkade hennes barnbarn. Hon hickar att hon är säker på att förhöret gäller den där döda som Vide fann i kanalen, hon är säker på att det är en och samma person som den där elaka Malte Giulia berättade om i morse. Och att han är den som hotat dem i månader. Det snurrar till i Vides skalle, han försöker hänga med i svängarna, både i Violas och sina egna. Ta det från början ber han. Andas. Berätta…jag lyssnar. Malte??  Inom honom växer rädslan, men det här handlar inte om honom. Inte om Leah. Han behövs här, hos Viola, pusselbitar kan han sortera senare.  

Det började med att Viola fann ett hopvikt ark, ett collage i brevlådan.  Det var ett dödshot och ett hån, riktat mot Giulia. Viola blev chockad. Foton på den vackra flickan i utsatta positioner, grova ord och hånfulla kommentarer. Det första collaget följdes av flera. De kom alltid under gryningen. Allt mer utstuderade och kränkande. Viola såg till att kliva upp tidigt, hon ville vara försäkrad om att Giulia inte skulle råka få syn på en av dessa försändelser som helt tydligt kom utan inblandning av postväsendet. Giulia var när det här började mer av ett kolli än en människa. Hon led, hon var förstörd, hon gick inte ut, hon pratade knappt. Efter några veckor började collagen komma där även foton av Viola fanns med, Viola i affären, Viola på spårvagnen, Viola som småpratade med grannen. Viola och Barry i en stulen kram. Orden som med filtpenna täckte arken var grova. Borde hon anförtro sig åt Barry? Det skulle vara en börda för honom och han skulle vara tvungen att agera. Skyddade hon Giulia genom att tvinga henne att prata om det Viola gissade att hon teg om och inte var redo att öppna upp om? Viola visste sig inget råd, men hon hade ju Capoeiran i kroppen. Hon kanske såg ut som en dam, men hon var en krigare. Så hon fattade poste vid köksfönstret, skaffade en nattkikare och satt span. 

Vide lägger försiktigt armen om Viola där de sitter i soffan. På frukostbordet fräser ett av ljusen till, slocknar. Violas stämma bär knappt: 

När den där slusken kom förbi var det vargatimme. Han cyklade på en enhjuling, vingligt, han stannade vid dörren för att trycka ner sin vämjeliga post i vår låda. Viola tystnar och möter Vides blick. Hennes ögon lyser inifrån med en kavalkad av ilska, vantro och rädsla. Berätta säger Vide, berätta, jag har hört liknande förr. Det är dessvärre sant.

Jag sprang ut. Slusken, det avskummet, kräket, han hånskrattade åt mig. Sa att ingen kunde stå emot honom, att Giulia var hans för alltid att ta och ordna för som han såg lämpligt, hon hörde inte till mig. Han sluddrade och hans röst var seg och låg, ett morrande. Jag blev rasande och kastade mig mot honom, jag glömde min kontroll i ilskan. Han fick tag i min morgonrock och släpade mig bort mot träden, de vackra träden som stod i högsommarskrud vid kanalens kant. Jag slet mig loss och ville springa efter hjälp. Men lika mycket som han var ostadig var han stark och uppfylld av sin egen rättfärdighet. Han tog sin enhjuling och drämde den i ryggen på mig. Jag stöp. Kanske det är ett förvanskat minne, kanske han var påverkad, han rörde sig som i slow motion när han lutade sig över mig och sa att det var min tid att dö. Jag fick tag i enhjulingen som låg på marken bredvid mig och med krafter jag inte vet var de kom ifrån drämde jag den i skallen på honom. Han föll av mig, låg som avsvimmad med de simmiga ögonen riktade mot vattnet. Jag höll fortfarande i cykeln, den var tung. Jag kastade den ifrån mig och den landade i vattnet och jag vämjdes. Jag haltade, hukade, jag krälade och kräktes de få metrarna hem för att ringa efter hjälp. Jag kom inte fram till telefonen, jag svimmade vid trappavsatsen. Jag föll aldrig från trappan, Vide. 

Vide, det är inte Giulia som ska förhöras, det är jag. 

Irja Liljeholm