Irja: Enhjulingen, del 12

 Becka

Becka går inte hem den här kvällen. Hennes nya avdelning är folktom, det är ovant, inte som hennes förra där de jobbade skift. I väntan på att budet ska komma med den avlidnes kläder kommer hon på att hon har glömt att äta lunch idag. Det har aldrig hänt henne tidigare, lite orolig blir hon för blodsockerfall. Eller är det blodtrycksfall det heter? Ja det lider hon då inte av. Den svettiga övningen med att sortera skrot, hm, fynd, i källaren i kombination med utebliven lunch har säkert gjort att hon tappat minst två kilo. Hon lägger belåtet märke till att kjolen inte spänner så hårt i midjan. Det kan ha något att göra med att knappen har lossnat och försvunnit, men ändå. Belåtet beställer hon en kebabpizza med extra ost och en stor cola, hon är hungrig som en varg och nästan på väg att bli smal som Victoria Beckham. 

Pizzan levereras inom tjugo minuter, polishuset har alltid företräde och får in hämtmat blixtsnabbt. Ingen ide att grubbla på varför. Medans hon äter går hon igenom sina noteringar om fynden, hon störs i matruset av en envis tanke att det är någonting som hon har missat men inte kan se tydligt. När budet från patologen kommer är det möjligt att hon slumrat till lite över sina anteckningar. I den levererade sopsäcken finns persedlarna den avlidne bar när han hittades. Det är en märklig känsla att hålla en säck i handen med kläder som tillhör ett förmodat offer. Något av en andaktsfull känsla. Becka ruskar av sig denna besinning som sömnbristen förmodligen orsakat. Hon tar sig en kopp kaffe ur automaten i pentryt och går på toaletten innan hon trär på sig skyddskläderna igen och bär med sig säcken ner i källarförrådet.  

Omsorgsfullt plockar hon upp persedlarna. Skjorta, chinos. En sko. Kalsonger. Kläderna är ännu fuktiga, nästan blöta och de luktar förruttnelse och mögel. Fickorna är tomma. Hon dokumenterar allt med mobilkameran och noterar märken och storlek i sitt block. Längst ner i påsen ligger en guldklocka. Den tickar fortfarande och visar faktiskt rätt tid. Becka ryser, samtidigt som svettdroppar sakta rinner nedför ryggen, in under kjollinningen. I anteckningsblocket skriver hon: Inga strumpor. Ingen jacka. Förolyckats sommartid? Hon lägger guldklockan i en plastpåse. 

Det är midnatt nu. Hon går upp till sitt tillförordnade kontor och klickar igång datorn. Bredvid henne ligger klockan, hon googlar på den. Hon kommer fram till att den är värd säkert 30.000 euro. Den du. 

Om den avlidne nu är utsatt för brott, borde förövaren inte ha tagit klockan då? Lite besviken blir hon. Men känslan, nej vissheten att det både är någonting som inte stämmer och någonting hon har missat består. Becka är i sitt rätta element. Ensam, oövervakad, ingen att blygas inför. Övertrött och nästan på väg att bli smal och lagom mätt. Tankar som flyger och skapar alldeles egna välvda mönster, klibbiga som spindelns nät. Hon ska definitivt inte hem och sova. Hon ska ta sin chans, carpe diem, eller snarare carpe noctem. 

Irja Liljeholm