Irja: Enhjulingen, del 4

Giulia

Det finns någonting meditativt i att diska. Särskilt när vinden viner utomhus i mörkret, adventsljusstaken är tänd och händerna är sänkta i varmt vatten efter en tillfredsställande måltid. Giulia skopar upp en sked från botten av vasken, hon tänker på enhjulingar. 

Var det en enhjuling som föll ur skopan? Hon vill inte tänka på enhjulingar. Hon vill inte tänka på cirkus och clowner och den efterhängsamma doften av popcorn. Hon känner hur det stramar om halsen, får svårt att svälja. Det fladdrar till i magen, men av ilska den här gången. Ett friskhetstecken, en kraft. För hon har varit stark. Det tröstande fladdret får henne att minnas hur det är att ha roligt. Studentlyan som hon trivdes i. Ljusslingor överallt. Hennes stora förgyllda spegel och balettstången. Luftmadrassen som hon sov på för att hon köpte sig en balettstång och därför inte hade råd med en riktig säng. Baletten hade varit hennes dröm när hon växte upp, men när den stenhårda konkurrensen tvingade henne att öva tårna blodiga samtidigt som kritiken fick henne att krympa, då tänkte hon om. Hon fortsatte att dansa, men för sitt eget nöjes skull och ägnade studierna mest uppmärksamhet. 

Det fanns ett skevt skjulliknande hus inklämt mellan en matvarubutik och en antikhandel på vägen mellan hennes lya och föreläsningssalen. Hon gick förbi där varje dag, hon undrade hur länge skjulet skulle få stå kvar innan projektutvecklare slukade det och skapade en lönsammare skrapa på dess plats. Skjulet var inte övergivet, den sneda dörren var fint grönmålad i kontrast till träväggarnas kvisthål och skavda rödfärg. På väggarna prunkade ofta olika affischer som lockade med föreställningar och författarkvällar och stand- up. Affischerna hade ett flyt och en färgsättning som påminde henne om Degas målningar. De och skjulet gjorde henne nyfiken. En vårdag hade hon tur.  Den morgonen satt tre studentikosa människor på stolar i solen utanför skjulet och drack kaffe och rökte, gestikulerade, skrattade. Hon stannade till och började prata med dem. De blev hennes nya vänner. Hennes ensemble. Fantasifulla, kreativa, slarviga, ofokuserade och kärleksfulla. Deras samlade påhitt var ett kalejdoskop de kunde skaka liv i och forma till teater, till dans, akrobatik, till sång. Det de skapade var inte perfekt men det var en berättelse som var deras. 

Hon hade hittat hem. 

Giulia gräver efter den sista gaffeln under disklöddret när en stor person plötsligt dråsar ner på fönsterbrädan där ute. Fönsterbrädan är inte av den stadiga sorten, precis som fönsterkarmen har den sprickor. Giulia knackar på rutan och när personen vänder sig om höjer hon frågande på händerna mot honom. Han reser sig upp och vacklar, faller nästan. Så stor som han är ser han ömklig ut. En av de saker Giulia inte kan sluta med trots livets alla rötägg och risker, det är att vara snäll. Så hon säger åt honom att vänta och skyndar sig till ytterdörren för att be honom komma in i värmen. Den där människan mår inte bra, det kan vem som helst se. 

Irja Liljeholm