Camilla: Pepparkasstaden, del 3

 

Skräcken grep Awe.

Han kunde inte sväva längre och det fanns ett stort djur i huset. Han behövde ett gömställe och det snabbt som blixten.

Han höll sig fast i bordsduken, hasade sig ner mot stolen och hoppade sista biten. Snubblade men lyckades få fatt i den ena remmen på ryggsäcken igen och klättrade och föll neråt om vartannat innan han landade på trasmattan.

Så försiktigt han kunde skyndade han mot hallen, rundade hörnet och naglades fast vid golvet när han såg en enorm, korpsvart katt som verkade vänta på honom. Katten satt helt stilla och blickade ner på honom med honungsgula ögon.

Awe kunde inte ens byta dimension med den här kroppen. Han sänkte huvudet och väntade på slutet.

-          Äntligen. Jag hade förväntat mig att du skulle komma lite mer i tid.

Kattens röst var djup och len.

Awe blickade uppåt mot morrhår och en genomträngande blick.

-          Gick resan bra?

Han kunde inte ens hitta rösten. Rädslan som rasade genom honom hade tagit den.

-          Jag heter Queen Amrita. Men här i huset kallas jag för Hjördis. Du har kommit för Jonas?

-          Det har blivit…fel.

Sandkorn och gnissel i den lilla halsen, i den här konstiga kroppen. Awe fick med möda fram orden.

-          Vad menar du Nisse?

-          Det är just det. Jag är från Ängelavdelningen, trupp blå. Jag förstår inte hur jag har kunnat hamna här i ett Nisse-uppdrag.

Det blev för mycket. Yrseln tog över, Awe sjönk till marken. 

Han kände den stora tassen pressas mot honom och tänkte att det var ett snöpligt slut på hans efterlängtade uppdrag.