Camilla: Pepparkaksstaden, del 9

 

Jonas hade gett sig av den där dagen när han med egna ögon såg Nissen på sin egen säng. Gått bort mot skolbussen fast det var alldeles för tidigt, men sedan fortsatt gå mot Lövfallet, in i skogen som ljusnade nu.

Han gick och gick, kanske i flera timmar?

När både hungern och kylan tvingade hem honom gick han tillbaka och insåg att han inte kunde ha varit borta länge för pappas bil stod fortfarande kvar i carporten.

Han smög in med bultande hjärta, ville hitta sängen utan magiska nissar. Den var tom.

Han sjönk ner under täcket, för trött för att tänka.

En tyst knackning på dörren.

-          Jonas? Är du sen idag?

-          Jag mår inge bra. Har blivit sjuk tror jag.

Pappas kom in och satte sig på sängkanten. Kände på pannan.

-          Ojoj. Du känns ju febrig. Har du ont i halsen?

-          Mm. Och huvet.

-          Jag får ringa skolan. Då får du vila och bli bättre idag.

Jonas sjönk ner i orolig sömn.

När han vaknade till låg Hjördis bredvid honom och spann. Oron stillnade. Han lutade sig mot ljudet, vilade i vibrationerna.

När han vaknade nästa gång låg Hjördis fortfarande kvar, spann inte längre men utstrålade djup vila och soligt lugn.

-          Du kan tala om för nissen att jag hjälper honom.

Hjördis rörde sig inte ens, bara låg där och halvsov som om hon var en vanlig katt. 

Men Jonas visste att nissen skulle komma tillbaka nu.