Camilla: Pepparkaksstaden, del 16

 

-          Ja just det. Han var här i morse. Nej, hans kompis säger att han inte var i skolan idag. Nej…han hade tydligen skolkat hela veckan. Jo, han var hemma när jag kom hem igår kväll och i förrgår. Jag förstår. Tjugofyra timmar. Det hoppas jag också.

 

Kalle lade på luren. Käken stramade och mellangärdet värkte som om han hade svalt gift.

Han gick in på Jonas rum och drog ut skrivbordslådan. Letade igenom garderoben, kollade bokhyllan. Lyfte på det nedhasade täcket i den obäddade sängen för att titta under sängen.

En skokartong.

Han drog fram den och lade upp den på sängen. Lyfte på locket.

Foton. Från skidsemestern. Från fiskehelger. Från Liseberg. Av dem alla tre. Av en familj som inte visste att de inte skulle få vara en familj så länge till.

Anna som böjde sig ner mot Jonas och vinkade mot kameran. Kalle och Jonas som höll upp en fisk.

Varma tårar föll ner i kartongen. Här låg Annas hårklämma och födelsedagskorten som hade skrivit till Jonas. Fantastiskt dåliga dikter som de hade skrattat åt tillsammans.

”Tutelitut
Ett födelsedagstjut
För bästa killen i stan
Som fyller år hela dan

Grattis älskade Jonas från mamma och pappa
P.S. Man kan aldrig stänga ut ljuset. D.S.

 

”Hockeykillen hela dagen
Som nästan aldrig har ont i magen
Fyller år med fanfar och galej
Och vi skrålar och sjunger för dej

Grattis älskade Jonas önskar mamma och pappa
P.S! Man kan aldrig stänga ut ljuset. D.S.”

 

Kalle slet upp alla födelsedagskorten ur skokartongen. Alla kort avslutades med samma P.S. Han hade inte ens tänkt på det då. Det var så mycket Anna. Hon var som det där ljuset hon pratade om, det bara strömmade in, man registrerade det knappt.

Han höll korten mot pannan.

Älskade Anna.

Någonstans i mörkret av oro tändes en flammande liten tändsticka.

Han skulle hitta Jonas om han så fick vända upp och ner på hela världen.

Hjördis blickade lugnt på högen av orosmänniska på sängen.

Han var redo.