Camilla: Pepparkaksstaden, del 20

 

Tornet kom allt närmare. En gång till såg Kalle väktarna på avstånd. I vad som kändes som timmar rörde han sig så direkt han kunde mot kakbyggnaderna. Spänningen gjorde att han kände sig yr.

Till slut såg han hårkalufsen och de uppdragna axlarna han skulle känna igen i vilken värld som helst.

Han ville ropa men såg i samma ögonblick väktaren som precis fått korn på hans älskade barn. Nu sprang han för livet. Registrerade att väktaren nu upptäckt honom också.

Hans enda drivkraft var den största kärleken. Jonas.

När han springande närmade sig fick Jonas syn på honom.

 

-          Pappa!!

 

-          Jonas! Spring! Mot torget!

 

Jonas frös till is när han såg väktaren komma rusande från sidan. Han blickade upp mot det största pepparkakshuset.

Kalle tänkte att han kunde kasta sig framför Jonas om väktaren försökte ta honom.

 

När ljuset plötsligt förändrades bara visste Kalle att de måste fram till det största huset.

 

Jonas hade börjat springa och Kalle sprang bakom honom. Runt omkring dem stannade alla nissar upp, skräcken lade sig över all naturlig rörelse.

 

Väktaren närmade sig. En vagn kom i vägen och de vann tid.

 

Nästan framme. Stora gula nonstopknappar lyste på både tak och väggar.

 

De stod framför dörren. Väktaren vrålade och välte en hel vagn, alltför nära.

 

-          Nu då? flämtade Kalle.

 

-          Hjärtmagi. Tänk på allt som gör dig lycklig.

 

Jonas lade händerna på hjärtat och slöt ögonen. Kalle gjorde samma sak. Han lade armen om Jonas.

I den stora kärleken han fylldes av här, bredvid sin son, ramlade hela världen över honom. Han kände en vibration som bar alla tider och alla platser.

Han tänkte på det han såg i korten han hade hittat under Jonas säng.

Kärleken som bar dem varje dag.

Den var fortfarande här, fridfullt och starkt vibrerande.

 

Marken började mullra.

 

De hörde väktaren vråla ursinnigt.

Ljus, mörker, stjärnfall, tystnad. Ljus som böjde sig, på utsidan och insidan.