Irja: Enhjulingen, del 1

 Giulia

Finhackad schalottenlök förenas med strimlad selleri i det fräsande gyllengula smöret.  Gjutjärnspannan knäpper över gaslågan. Giulia rör om i blandningen med träsleven. Grönsakerna mjuknar och blekgrön patina smälts sakta genomskinlig, löser upp fränhet, skapar mjäll arom. I med den rivna vitlöken, ett rejält mått, fyra klyftor. I den vita kaffekoppen med skavd guldbräm och blekt rosenmönster har saffranstrådar under tjugo minuter extraherat in sin essens i varmt vatten. Giulia älskar den här koppen, den är den enda av kopparna som är kvar. Hon vänder ner saffransvattnet i grytan. Köket är litet, slitet och hemtrevligt. På hyllorna trängs kryddburkar och skålar, på krokar hänger slevar och kastruller, på fönsterbrädet prunkar färska örter. Fönstret vetter mot gatan. Gatan är osedvanligt öde, tom på de vanliga stadsflanörerna. Det är en mulen första advent, höstens lövskörd virvlar österut, burna av de skarpa vindarna. Träden som släppt just dessa löv står vid kajen, vinternakna. De darrar i vinden under ett störande skramlande och dunsande från en grävskopa som med sin grip river inuti kanalens leriga botten. Pråmen grävskopan står på slits sned av vindarna. En ensam orangeklädd rengöringsarbetare står bredbent på kajkanten och väntar på fångsten. De brukar mest få upp ölburkar och petflaskor, gamla cyklar, en enstaka sko.
Giulia vänder ner riset som knastrar av hettan och knappt synligt sväller av den smakintensiva blandningen. Hon strör saltflagor över härligheten. Giulia masserar med sin slev. Har tålamod. Efter en god stund där smakerna får mogna sig samman portionerar hon in kycklingfonden och det vita vinet. Ångan stiger henne åt huvudet, saligt. Giulia betraktar mannen i vinden som i sin tur betraktar skopans färd upp ur vattnet. Hon rör om i sin gryta där riset sakta sväller, vinden slår mot englasfönstret och det drar kallt genom de porösa fogarna i fönsterkarmen. Med ett skramlande släpper skopan sin fångst bredvid rengöringsarbetarens sida. Giulia fyller på grytan med en skvätt kokande vatten, masserar sitt ris och vickar på tårna i de allt för stora raggsockorna. Ser på när rengöringsarbetaren sorterar skrotet i högar. Två cyklar, rostiga och trasiga. En dunk. Plast och burkar. Lera och en död fisk, eller kanske är det ett fång tång. Det börjar skymma. Skopan skär ånyo genom vattnet. En kvinna med ett paraply uppfällt framför sig som skydd mot den bitande vinden hastar förbi. Nästa lass av skräp lyfts upp ur kanalens gömmor samtidigt som Giulia stänger av gasen och lägger ner en rejäl klick smör i riset och river över mer parmesan än det måttfulla. Hennes devis är att man aldrig kan ta för mycket parmesan.  Locket på så att riset får mogna i lugn och ro, dags att snabbt steka upp räkorna och slunga spenaten. Rengöringsarbetaren ropar till när nästa fångst landar vid hans sida. Han viftar med armarna åt maskinisten som lägger skopan mot pråmens kant och klättrar ner från sin plats i hytten. Giulia ser en provdocka och något som liknar en enhjuling vilket väcker obehagliga associationer, en trafikskylt och en mjuk lurvig hög. Samtidigt som räkorna förlorar sin genomskinlighet och blir rosa står de två männen vid kajens kant och diskuterar upprört.
Maten är klar. Giulia portionerar den krämiga aromatiska risotton på djupa tallrikar. Hon placerar räkor och smörslungad spenat vid sidan av riset. Toppar härligheten med pinjenötter och ännu mer parmesan. Hon fyller två vinglas med en doftande Sancerre, och kastar en sista nyfiken blick mot männen på kajen, vänder om och bär brickan mot trappan. Farmor! Nu kommer jag med maten!