Camilla: Pepparkaksstaden, del 21

 

Kalle vaknade i soffan med Hjördis lugnt snusande vid fötterna.

 

-          Nej nej nej nej!

 

Utanför grydde en gråblaskig dag.

 

Han sprang och snubblade fram till Jonas rum. Ingen Jonas.

 

-          Neeeeeej!!

 

Han drog händerna genom håret när hans värsta farhågor besannades. Jonas var fortfarande försvunnen och det hade bara varit en dröm.

 

Någonting kittlade till vid ena fotknölen.

 

-          Kalle?

 

Det var Awe. Den lilla, overkliga och alldeles underbara nissen.

 

Kalle föll på knä och snyftade högt.

 

-          Awe! Jonas…var är Jonas?

 

Då öppnades dörren till hans eget sovrum. 

Där var han, det älskade barnet.

 

De flög i varandras armar och skrattade och grät om vartannat.

 

Här, i spillrorna av det som hade varit. Här i rotsystemet av det liv som bara är, det som lever med årstiderna om vi tillåter det.

 

Det skulle komma att ta år innan de kunde prata om allt som hade hänt de där förtrollade dagarna. När de båda tappade bort sig och hjälpte varandra att hitta hem. Med lite hjälp av Hjördis. Och Awe.

 

Hjördis vakade i många år över far och son innan hon reste tillbaka till vidderna för gott. Och Awe blev utnämnd till befälhavare i specialstyrkan Formskiftare efter sitt mycket framgångsrikt avslutade uppdrag.

 

Tills de alla sammanstrålade på vidderna

genom samma portal

av hjärtmagi.

Ljus, mörker, stjärnfall, tystnad. Ljus som böjer sig, på utsidan 

och insidan.