Camilla: Pepparkaksstaden, del 2

 

Awe höll sig fast vid det stora repet som hade visat sig vara ett skosnöre och gled ner på golvet. Till och med sulan var stor som ett trappsteg för honom nu.

Han var tvungen att hitta ett sätt att ta sig tillbaka till vidderna, men hur? Och var hade han hamnat?

Han kände sig klumpig i den här lilla kroppen och kläderna han bar var verkligen löjliga. Knäbyxor. Läderskor med snörning. Tur att ingen han kände kunde se honom just nu.

Han strök försiktigt längs en list och kom in i vad som måste vara ett kök. Han kunde skymta en kaffebryggare högt däruppe och undersidan av en fläkt som borde ha rengjorts för länge sedan.

Magen brände till och Awe insåg att det måste vara det här andra vänner hade försökt beskriva för honom. Han var hungrig. Men nej! Inte det också. Han hade fått med sig en kropp som behövde mat flera gånger om dagen. Det skulle kosta honom tid han hellre använde för att ta sig tillbaka.

Bredvid en av köksstolarna stod en mörkgrön byggnad med remmar på sidorna. En ryggsäck. Kanske kunde han ta sig upp för att undersöka om det fanns något han kunde äta?

Han tog tag i remmen och började klättra uppåt, kunde sedan hoppa över till köksstolen. Så vidare till bordsduken innan han till slut kravlade sig upp på bordet. Aha! Brödbitar på en tallrik, lika stora som han själv. Magen brände och han bröt loss en bit och stoppade i munnen. Mjukt och lent. Lite sött. Magen lugnade ner sig och tankarna också.

Han såg sig omkring, klarare nu. Så frös hjärtat till is.

Längst bort i köket stod en korg klädd med filtar.

Ett djur. Katt? Hund?

Det här kunde betyda döden för honom.