Camilla: Pepparkaksstaden, del 11

 

-          Jomen det finns en fläck mitt i hjärtat som ingen färg eller lack biter på. 

       Allt vi försöker måla på, drömmar och mål och idéer om vem vi är – det bara rinner bort. Det är en fläck av ren och skär kärleksmagi som alltid förblir ren. Obehandlad.

Ibland bygger vi riktiga hus eller karriärer, ibland luftslott. Men vi tvingas då och då tillbaka till den där punkten som aldrig vill täckas med någonting. Som en grön fläck mitt i ett snötäckt landskap.

 Inte bara finns riktig näring där, där bor urträdet som förbinder oss med allt som lever, genom miljarder rottrådar. Rotverket som vi ger liv och som ger oss liv.

 

-          Jag fattar ingenting.

 

Jonas låg i sängen med bara adventsstjärnan tänd. Nisse satt på knä på nattduksbordet. Jonas hade lagt ner en strumpa som han kunde sitta på.

 

-          Vad har allt det där med Pepparkaksstaden att göra?

Hjördis spann och kloade i hans fot.

-          Aj!

Hon sov oskyldigt vidare.

 

-          Du kommer att få se. Men det är viktigt att du förstår att du kan känna in alla världar, hela universum, om du hittar den där fläcken i hjärtat.

 

-          Gräsfläcken med urträdet?

 

-          Precis.

 

Livsfarliga frågor formades under huden. De man aldrig får tänka. De som smäller upp dörrar man aldrig kan stänga sedan.

 

Alla världar.

 

Mamma.