Irja: Enhjulingen, del 6

Vide

 Vardagsrummet är ombonat och trångt. Det är ett litet hus Vide har bjudits in till. Han sitter i en grön sammetssoffa som står mitt i rummet, han har fått en matchande rutig filt över axlarna. På det rangliga soffbordet framför honom sänder en hyacint ut trevande doftspår med sina första modiga blomsprickor. På väggarna trängs abstrakta tavlor jämte svartvita fotografier, både porträtt och stilleben. Det drar från de stängda, sirliga glasdörrarna som vetter mot en innergård eller trädgård, det är så mörkt ute nu att han inte kan se vilket. Ett element susar och slåss mot draget. Det knäpper och knakar i huset, från väggar, dörrar och från den smala, branta trappan mot övervåningen. Ett dockhus. Han hör sin värdinna skramla i köket med koppar och fat. När hon kommer in till honom med en bricka med tekanna, sockerskål, gräddsnipa, honung, blåbrända keramikkoppar stora som salladsskålar och pepparkakor arrangerade på ett silverfat reser han på sig för att hjälpa till.

Det behövs inte, sitt du. Hon ställer ner brickan på bordet och börjar pyssla med teet. 

Det är någonting på gång nere vid kanalen, säger hon samtidigt som hon räcker honom en kopp. Hon sätter sig i öronlappsfåtöljen som står vinklad mot soffan. Hon sneglar på honom, som för att se om han lyssnar. De har spänt fast ett skynke mellan träden där. Såg du det när du var där ute? Det ser ut som en polisavspärrning? 

Samtidigt som Giulia pratar sällskapligt kallnar magen. Dumma hon! Tänk om hon har lockat in en förövare i farmors hus? Dumma, dumma flicka!! 

Vide som håller en varm tekopp mellan sina frusna fingrar skakar till vid hennes ord så att det kryddstarka teet nästan skvimpar över kanten. Det rinner regnvatten nedför kinderna, håret är ännu blött. Han nickar. Han tar en klunk av det varma teet och formar sitt svar men stupar halvvägs. Jag vet det. Jag var där när vi hittade… hittade… den landade på kajen… sprack.

Giulia ser allvarsamt på honom, ser tårarna droppa. Du är inte sjuk, säger hon tillslut. Du är i chock. Hon reser på sig och hämtar en flaska whiskey från en skänk som står bakom soffan. Hon erbjuder honom en skvätt i teet, vilket han tacksamt tar emot. Hon drar loss julservetten som pepparkakorna ligger på och räcker den till honom.  Vill du berätta? Du behöver inte. Men det kanske är bra att få det ur systemet? 

Vide sväljer i ett försök att samla sig. Det gamla huset knakar, det är tröstande, det förmedlar någonting beständigt, varande. Han håller hårt i koppen, en smulig servett i knät: Jag jobbar där, med kanalsanering. Det låg en sopsäck i skopan. En tung sopsäck. Den sprack när Bruno dumpade lasten på kajkanten. 

Synen och lukten, han kommer aldrig att glömma. Han kan inte fortsätta med att låtsas att det var ett kadaver. Kadaver bär inte urverk. Han vrider på den varma koppen mellan sina frusna händer. 

Det var en människa i säcken. 

Bakom dem hörs ett brak. Giulia ropar till och rusar fram till den lilla personen som rasat ihop på golvet invid dörrkarmen. Giulia ropar: Farmor!!! 

Och farmodern svär: Jävlar också. Aj aj. 

Irja Liljeholm