Camilla: Pepparkaksstaden, del 17

 

Det som inte fick hända.

När Jonas vaknade i det uppvärmda förrådet som han och Awe hade hittat kvällen innan, var Awe försvunnen.

Jonas hann inte ens bli ledsen för han hörde ljud, någon var på väg mot förrådet och rösten var inte Awes. Han kröp längs väggen och smög ut genom dörren mot gatan, samma väg som de hade kommit.

Hjärtat bankade.

Han hade inte tid att vara rädd. Han försökte orientera sig. På gatorna rörde sig nissar, med eller utan kärror och säckar. Han var inte klädd som dem, men var i alla fall lika stor. Han borde kunna ta sig till det där torget utan att för många märkte att han inte ens hörde hemma här.

Han började gå utan att veta i vilken riktning han borde gå.

Kullerstenar. Stenhus i varma jordfärger. Marknadsstånd där nissar sålde frukt, gryn, nötter och kryddor.

Röster som ville tycka och känna trängdes i huvudet men äntligen var Jonas fylld av fokus. Det fanns inte utrymme att tänka nu om han skulle fixa det här.

I detta fokus kom vilan. Som om han hade klivit in ett rum där han äntligen kunde se färger. Han hade inte tid att tänka på vem han var eller vad som hänt honom eller var mamma var eller ens det faktum att det han var med om just nu var omöjligt och inte kunde vara verkligt.

Han kände doften av apelsiner. Solen silade in genom marknadsstånden. I bakgrunden
såg han kullen som såg ut att kunna vara stadskärnan. Torget?

Doften av snö och kardemumma drog som kalla slingor genom luften. Han var hungrig.

Vid ett gatuhörn stod en nissemor med silverflätor och sålde skålar med varm soppa. Jonas gick fram till henne utan att veta hur han skulle kunna betala. Hon mötte honom med ljusgrå blick.

-          Soppa?

-          Ja tack.

Hon hällde upp en ångande liten skål. Jonas letade i fickorna och hittade det lilla glashjärtat som han hade haft i fickan ända sedan han hittade det i mammas nattduksbordslåda. Han lade ner den som betalning. Nissemor tittade inte ens. Så gick han vidare med sin soppa.

Varm sälta lugnade varje liten muskel. Det kändes som en ny dag i en ny värld. Jonas kunde inte låta bli att le när han kom på att det faktiskt var just precis det.