Irja: Enhjulingen, del 17

 Giulia

Viola har bestämt sig för att det är nog med konvalencerandet. Hon biter ihop och tar sig nerför trappan, det här kommer bara att kräva lite övning så kommer det snart att gå som smort. Giulia står vid trappans fot och ser på henne med ett leende. En ny tid? Säger hon och ger sin farmor en kram. 

De blir kvar vid frukostbordet hela förmiddagen. De är eniga om att en ny tid kräver att den gamla dammas av. De är eniga om att inte sopa något under mattan. 

Tack för att du varit så underbar, säger Giulia. Andningen stockar sig. Förlåt för att jag inte har kunnat berätta, jag fanns liksom inte längre. Jag skämdes för mycket och jag skäms än för att jag var så dum att jag lät mig försvinnas. Jag trodde jag var starkare än så. Starkare än vad en man kunde göra mot mig. Viola sträcker sig över bordet och tar Giulias hand. Giulia berättar om hur hon träffade honom. Ensemblen som hon älskade att skapa tillsammans med arbetade på ett scenario som krävde en enhjuling, den symboliserade hur det egna får balans och vingar i en kärleksfull gemenskap. De införskaffade en enhjuling, men ingen av dem klarade av att bemästra den, det var svårare än de hade anat. De beslöt att en av dem skulle ta lektioner, och den personen blev Giulia. Hon var den smidigaste och vigaste av dem, det kunde hon inte förneka. De fann Malte Lack som gav lektioner i clowneri, dragspel och i hur man cyklar enhjuling i väntan på att cirkusen som engagerat honom skulle iväg för säsongen. När Giulia träffade honom slog blixten ner i bröstet. Han visade utan minsta tvekan att han ville ha henne, att hon var den han längtat efter. Hans övertygelse var så stark att den redan i starten överskuggade den människa hon trodde att hon var.  Malte trolltog alla han mötte, att trollta är något helt annat än att trollbinda, förtydligar Giulia och Viola nickar att hon förstår. Han trolltog. Hela ensemblen var förälskad i honom. De människor som hon litade på tyckte att Malte var ett kap. Den där viskande inre rösten av försiktighet som bad om tid och utrymme stryptes eftersom kärleken var det största och hon var en utvald. Det visade sig så sakteliga, det smög sig på, att allt han gav hade ett pris. Hans tid, uppskattning och närhet, den uppmärksamhet han visade gentemot hennes amatörer till vänner, för hennes skull, som han sa. Priset var fysiskt, psykiskt och materiellt. Det är svårt att förklara, säger Giulia. Svårt för att jag inte förstår det själv. 

Snart efter att de träffats flyttade Malte in hos henne. Det gick av bara farten, de hade inte pratat om det utan det var något som bara blev. Det kändes naturligt och smickrande. De hade inte mycket pengar. Han sålde av det hon ägde som var värt någonting utan att fråga, men var stolt som en tupp efteråt när han kunde bjuda ut henne på krogen. Hennes balettstång, de fåtal smycken hon ägde. Han retades med henne för att hon var materialist när hon blev ledsen. Men när han sålde servisen, den med det skira rosenmönstret som hon ärvt av mormor, då blev hon arg. En enda kopp har hon kvar, och det enbart för att den råkade stå i diskhon. Hennes ilska gav laddning till hans. Han skrek, spottade och slog. Och nej, det var inte han som bad om ursäkt efteråt. Det var hon, det var hennes fel.  Det var nog där som hennes själ svängde om fel hörn. Efter det fanns ingen väg tillbaka. 

Viola håller hårt i Giulias hand.  

Det ringer på dörren. Giulia går och öppnar och när hon kommer in i vardagsrummet igen är det i sällskap av två poliser. 

Giulia ska in på förhör. Det finns ett samband mellan henne och ett brott, mer än så kan poliserna inte säga. Hon är inte arresterad men förpliktigad att infinna sig. Nej, Viola kan inte följa med. 

I tårar, röd av känslostormar sitter Viola vid köksbordet där adventsljusen fladdrar i draget från de rangliga trädgårdsdörrarna. Vad ska hon ta sig till? Hon är övertygad om att Giulia inte har något med ett brott att göra. Kan polisen syfta på liket i kanalen? Viola är alldeles villrådig, hon hulkar och dunkar näven i bordet så att ljusen hoppar och faten skräller. Och ingen har hon att rådgöra med. Ingen att dela sin stora hemlighet med.  

Irja Liljeholm