Irja: Enhjulingen, del 2
Viola
Trappan knakar på de vanliga ställena under Giulias steg. Viola hör henne komma, ler i förväntan inför sällskapet och maten, vars doftspår fått hennes mage att kurra. Dotterdottern har bott hos henne i snart ett år. En grå novemberdag efter att de inte hade setts på flera månader stod hon utanför dörren med en blå IKEA kasse i handen. I den fanns allt som var kvar av hennes ägodelar. En rosenmönstrad kopp med guldbräm, en kontantkortstelefon, ett par slitna tåskor, ett sminketui och några klädesplagg. Blek och mager, tömd på kärlek och egenvärde. Den första tiden var Giulia passiv och vänlig, intill det timida, inte meddelsam alls. Viola ville inte pressa henne och undvek att ställa alla de frågor som tyngde henne. Varför har du hållit dig undan så länge? Vem har gjort dig så illa? Var har du varit? Hur kan jag trösta, får jag ge dig kramar, bära dig under mina vingar en stund? Var är alla dina saker? Varför har du enbart en enkel kontantkortstelefon, som jag minns det satt du klistrad vid din blingiga Iphone mest hela tiden? Är du här för att du gömmer dig? Är du här för att du älskar mig? Hur kan jag göra dig trygg igen? När Viola månader senare fick reda på sanningen… ja, då sattes hon i brand.
Giulia var hjälpsam, men snubblade över både ord och handling. Hon sov mycket men enbart korta sträckor åt gången eftersom sömnen ofta avbröts av drömmar hon inte ville möta. Det var ett hjul som spann svarade hon när Viola strök hennes svettiga hårfäste en natt. Ett hjul som spann och spann och ekrar som skav, knäcktes av och stacks. Viola letade allt mer desperat efter saker som kunde nå in i Giulia och bringa ljus i hennes blick igen. Promenader, böcker, filmer, shoppingturer, restaurangbesök… ingenting hjälpte. Så kom dagen då Viola bad Giulia att hjälpa henne göra pasta. Hon behövde desperat hjälp om de skulle få någon middag, för veven på pastamaskinen lossnade flera gånger och tagliatellen Viola försökte åstadkomma blev för lång för att hon skulle kunna klara det själv. Då, i köket, i det pyttelilla krypinet mot gatan där de arbetade med pastan sida vid sida, då skymtade den första glimten av ljus. Så Viola fortsatte att be om hjälp. Och för var dag som de trängdes i köket där deras händer och smaklökar skapade såser, stuvningar, grytor och pajer tinade Giulia mer och mer och fann hon en väg tillbaka.
När Viola skadade ryggen i somras blev hon bekymrad. Hon ville inte att Giulia skulle behöva bära bördan av att vara hennes hjälpreda. Men Giulia insisterade, hon vägrade låta farmodern hyra in hemhjälp. Eftersom doktorn rekommenderat en månadslång vila följt av långsam rehabilitering, bad Giulia att få fixa till Violas sovrum. Hon ville att det skulle vara en oas där Viola kunde läka och där Giulia kunde göra henne sällskap. Viola låg och dåsade den första tiden, groggy av tung smärtlindring medans Giulia målade väggarna gråblå, arrangerade växter, gardiner, lampor, kandelabrar och möbler så att de kunde finnas där tillsammans i en vacker miljö och äta och prata och berätta om livet för varandra. Giulia städade och handlade och tvättade och lagade mat och pysslade om Viola. Viola protesterade mot hur mycket jobb Giulia la ner på att skämma bort henne, men protesterna blev färre när hon såg att Giulias själ stärktes av allt donande. Det var som om den unga kvinnan fick ett syfte, fann lite av sin forna stolthet. Läkningen har gått långsamt, både Giulias och Violas men det går framåt. Viola har kunnat minska dosen med smärtstillande. Giulia kan sova natten igenom och har återtagit sitt skratt. Viola hoppas kunna gå nerför trappan inom kort, hon saknar sitt kök. Hon längtar ut. Och hon är ganska så säker på att hennes hemlighet är trygg. Det är dags för dem båda att lämna den här vintern bakom sig och välkomna våren.
Irja Liljeholm
Reacties
Een reactie posten