Irja: Enhjulingen, del 8
Vide, Viola, Giulia
Farmodern är omskakad när Vide tillsammans med sin värdinna hjälper henne till fåtöljen. Han lyfter filten han bär över sina axlar och draperar den runt henne.
En död människa i kanalen? Hennes ögon är stora. Här, hos oss?
Förlåt, säger han, det var inte meningen att skrämmas. Farmodern är blek i synen. Hans värdinna hukar och tar sin farmors händer i sina. Har du ont, vad kan jag göra?
Viola mår bra, förutom att stoltheten har fått sig en törn och att nyheten om ett upphittat lik gör henne orolig. Och det säger hon till ungdomarna, ingen ide att låtsas som ingenting. Men lite te vore gott. Vem är din vän?
Giulia inser att de inte har presenterat sig och de får det snabbt åtgärdat. Vide nickar mot Viola: jag förstår att du är chockad. Det var jag med. Giulia var så snäll och tog hand om mig.
Giulia hämtar en kopp åt farmor som vill ha whiskey i teet hon med.
Vide berättar och rösten bär och håret droppar inte längre. Under all tumult med Giulias farmor har han landat i sig själv igen. Han undviker att beskriva den grafiska förruttnelse som han vet kommer att hålla honom vaken i natt, men berättar om räddningstjänsten som kom, om polisen som ville prata med honom, en polis av den icke- uniformbärande sorten. Det var en inspektör som stammade och rodnade något hemskt, kanske det var en medvetet avväpnande taktik? Inspektören ville veta om den avlidna verkligen legat i en säck, var den svarta sopsäcken helt enkelt inte bara skräp som kommit med i samma skopa? Vide var säker, det trodde han att han var, men Bruno kunde inte bekräfta att det stämde. Ja ja, stammade inspektören med röda kinder, det är ju upprörande förstås att se det här. Bruno och Vide fick lämna sina uppgifter och hade sedan blivit tillsagda att gå hem. Inspektören inpräntade i dem att det vore bra om de inte åkte iväg någonstans utifall mer information behövdes. Som om de vore misstänkta, de hade ju mobiltelefoner… Vide skakar på huvudet.
Det är säkert rutin, försöker Viola lugna. Jag har en vän som är i polisen, han säger att de alltid vill se den de pratar med, poliserna. Det är protokoll eller något sånt. Egentligen har Viola ingen aning om det stämmer eller inte, men hon tycker synd om Vide som tvingats se detta hemska. Hon kan alltid ringa Barry och fråga. Nej, det ska hon inte. Hon vill inte kopplas samman med det obehagliga Barrys arbete ofta innebär. Hon vill vara hans fristad.
De suckar tillsammans över den stackars personen, en man gissar Vide, som förmodligen legat där ett bra tag. Vide är säker på att det var ett mord, för han såg ju en säck spricka… lite tvivlar han nu, ändå. Det var ju så mycket skräp omkring. Har han förstorat händelsen? Ingen av dem har läst om något försvinnande i tidningarna de sista månaderna. En ensling, en uteliggare kanske? Men det tror Vide att han kan dementera. Klockan, även om den var lerig, den såg dyr ut. Och han har för sig att han såg visarna ticka. De tar in tanken på en man vars jordatid har stannat men vars klocka fortsätter räkna minuter, timmar, dagar…
När natten kommer blåser vinden på månen. Ingen av dem kan sova.
Vide tänker på saknade personer och blir rädd, tänk om det har hänt Leah något hemskt och han inte vet om det?
Giulia tänker på att hon släppte in en främling i hemmet och att hon känner sig… närmast sprallig. Det var länge sedan.
Viola tänker på Barry och på vad han ska få reda på om den döde vars klocka ännu tickar.
Reacties
Een reactie posten