Irja: Enhjulingen, del 9

 Becka

Alla dagar brukar vara sig lika, men inte denna. Detta var den första dagen i den nya tjänsten. En tjänst utan uniform och med en helt annan, proper klädkod. Becka gick in i den här nya dagen med nervöst iver. Hon hade inte fått mycket sömn. I hennes vakendrömmar blev vikariatet som intendent snabbt omsatt till en fast position. Det förtjänade hon under stora lovord eftersom hon var en högpresterande, vältränad, intelligent och samlad kvinna. Hennes hår glänste, hennes dräkt satt som ett smäck. Frampå eftermiddagen den första dagen finns det bara smulor kvar av drömmen. Det nya passerkortet blänker och fotot på henne är knivskarpt och i färg. Röda runda kinder, knastertorrt cendré hår i tunna testar, frisset lägger en löjlig gloria över skallen. Små ögon och stora glasögon. Hon vänder passerkortet upp och ner och petar glasögonen högre upp på näsan. Hennes nya arbetsmobil ligger tyst och obrukad bredvid passerkortet på skrivbordet.  Kjolen klämmer i midjan. Det har gått en maska på nylonstrumporna. Pumpsen skaver. Hon är hungrig, hon valde bara en sallad att äta tillsammans med de nya kollegorna under lunchen. Hon ville framstå som hälsosam och hon ville göra ett gott intryck. Dumt gjort, de andra åt berg av doftande kalops, dessutom behövde de ju bara titta på henne för att döma. De hade inte visat något som helst intresse för henne, avfärdat henne som vikarien. Däremot pratade de en massa om den ordinarie intendenten som tydligen är ett praktexemplar och en reko kille. Han har gått och gift sig, bröllopet var en fest att minnas och nu har han tagit ett sabbatsår och reser genom Asien tillsammans med frun på en Enfield. 

Becka har ett eget kontor, fast tillförordnat, egentligen är det den riktiga intendentens kontor, Enfieldhjältens. Det är rymligt och sparsmakat inrett. Blått linoleumgolv, grå persienner hänger på sniskan. Ett samtalsbord som hämtat från ett vandrarhem för scouter med fyra rejält obekväma metallstolar omkring. Hon har provsuttit alla fyra idag, så hon vet. Efter det korta mötet med avdelningssekreteraren i morse har hon inte träffat en kotte på hela dagen, förutom under lunchen. Mailkorgen är tom. Sekreteraren hade ännu inte lagt till henne i gruppmejlet. Frågan är om hon kommer att idas göra det överhuvudtaget, Becka är ju bara vikarie. Det här är menat att vara hennes stora chans att göra det hon är bra på. Luska fram detaljer och finna sammanhang, följa upp luckor i berättelser och skaka fram fallfrukt ur dolda gömmor… Frukt. Man kan göra chips av frukt. Magen kurrar, tiden går sakta. Hon kan inte gå ännu en vända genom korridoren mot toaletten i hopp om att någon ska säga hej och vara intresserad, de som ser henne kommer ju tro att hon är sjuk. Det kniper i magen. Hon stirrar på den vita plastväggklockan. Snart fem. Fem minuter kvar. Fyra minuter kvar. Snart hem och äta och gråta och misströsta. En minut kvar, hon håller redan portföljen i handen. Och då ringer telefonen för första gången. 

Avliden individ påträffad i kanal. Jaha. Jaså. Jo självklart kommer hon genast. Adrenalinet lägger sig vinande över tröttheten, hon glömmer hungern men nervositeten stegrar sig till nya höjder. Hon skyndar sig genom den tomma korridoren där alla har gått hem utan att säga hej. Det här ska bli hennes chans att glänsa, det ger hon sig den på.  

Irja Liljeholm