Irja: Enhjulingen, del 13
Barry
Barry har en morgonrutin som han enbart med stor motvilja gör avkall på. Han vaknar klockan fem. Halvsovandes rullar han ner till golvet, mot björnfällen med sin mjuka päls och drar ned duntäcket från sängen, det är ännu varmt från sömnen. Han sveper det omkring sig och sätter sig tillrätta. Sittandes i värmen med rak rygg och en med åren allt rundare mage beger han sig in i slummerlandets förunderliga magi. Det finns mornar när han villigt gjort avkall på sin rutin, han längtar till sådana mornar. Det är mornarna med Viola. Han har inte fått dela sitt slummerland med henne på nästan ett år nu, han börjar misströsta, undra om han har förstått henne fel. Ändå känns hon uppriktig när de talas vid, hennes oro och gärning för barnbarnet är ljus kärlek i mörker och han förstår den kärleken eftersom det är så han känner för henne. Violas barnbarn Giulia har utsatts för någonting brottsligt, vilket i en kärleksfulls farmors ögon kan betyda ett tråkigt uppbrott från ett förhållande eller kanske en verkligt kriminellt gärning. Viola vet inte och tillåter inte Barry att nyttja sina kanaler för att ge henne vetskap. Viola vägrar att låta honom träffa Giulia, inte än, flickan är för bräcklig. Giulia vet ingenting om deras förhållande, förlåt, Viola kan inte berätta för den här ensamma sorgsna varelsen om deras stora kärlek. Flickan kunde i sitt känsliga tillstånd uppfatta det som ett hån. Nej Barry håller inte med, deras kärlek är ju att ge ungdomen hopp? Men Viola ger sig inte. Viola har berättat att Giulia drömmer mardrömmar, åtskilliga var de nätter då hon i svettiga lakan yrade om enhjulingar, vad nu det ska betyda. Barry är ingen drömtydare, men minns sin barndoms feberdrömmar, enhjulingar hade passat in i dem. Under sensommaren ringde Viola och viskade att hon fallit i trappan och skadat ryggen så illa att hon var konvalescent. Det skulle dröja månader innan hon kunde ta sig ut igen. Han fick inte komma och hälsa på, åtminstone inte än, för Giulias skull. Det skorrade, det gjorde det verkligen. Vem var egentligen den här Giulia när hon inte var barnbarn? Viola var så säker på henne, men Barry anar oråd. Om hans oråd kommer sig av att han saknar sin älskade, eller om det kommer sig från att hans älskade aldrig tidigare dragit sig undan såhär, eller om det till och med handlar om en yrkesskada där allt och alla alltid har alternativa motiv, han vet inte. Därför är hans mornar insvept i duntäcket på björnfällen heligare än någonsin. Det är enbart under dessa stunder, inuti sömnig vakenhet, som han finner viss frid.
När höfterna börjar knota, efter en timma rätt exakt, går han ännu omsvept av sitt täcke in i köket och maler espressobönor till ett eteriskt pulver samtidigt som vattnet kokar upp. Till den första koppen använder han en 6 centiliters rosenmönstrad kopp av benporslin, med fat. Han avnjuter sakta kaffet sittandes i sin pinnafåtölj på den inglasade balkongen, oavsett väder och temperatur. Han betraktar staden som vaknar där nere och när kaffets sista droppar tjärar brunnen bedömer han väderleken och planerar resten av morgonen. Han ägnar inte mycket tankemöda åt kostymvalet eftersom han äger sju ungefär likadana, men underklädesvalet tarvar mer eftertanke. Ylle, bomull, linne? Lite av allt eller lager på lager? Den andra koppen kaffe han inmundigar är av större modell, i blå keramik. Han har skummad mjölk i. Och socker. Fast han inte borde. Samtidigt som han biter i en föga nyttig men ljuvligt frasande pain au chocolat knäpper han på telefonen som han har hållit avstängd sedan sängdags. Dagen börjar, klockan är 6.27.
Den här morgonen blir det en kattdusch. Han skär sig under den snabba och alltifrån omsorgsfulla rakningen. Underkläderna blir första bästa, vilket inte är passande alls för väderleken ska det visa sig. Han kastar sig in i bilen och sätter vispen på taket för att fixa företräde i den tidiga morgontrafiken, något som är helt opåkallat eftersom det han ska till inte är akut, det hoppas han åtminstone. Och för den delen, vispen är helt onödig eftersom det inte finns någon trafik att tala om. Han hade tio missade samtal när han satte på telefonen. Tio röstmeddelanden. Det första lätt entusiastiskt och teatralt urskuldande. Därefter följde alltmer andlösa, tvekande och ängsliga meddelanden. Så orden: jag vågar inte ringa in någon annan, jag vet inte riktigt vad det här är men det är jäkligt stort, jag borde inte tvivla på mig själv men…. Alltså, förlåt kommissarien men jag tror vi borde hålla det här för oss själva. Han är rädd och har bråttom, för han tror att hon blivit galen, den nya vikarien. Sedan, klockan 0434, hade han fått ett sms.
Förlåt att jag väcker dig. Förlåt för alla samtal men jag vet inte vad jag ska göra. Möt mig så snabbt du kan vid fyndrummet. Extremt läge, inte övernitisk, lovar. Behöver hjälp. Jag vaktar utanför förrådet. Säg det inte till någon. Becka
Reacties
Een reactie posten