Irja: Enhjulingen, del 7

 Viola 

Ja jävlar. Aj. Avslöjad… Viola dråsar ihop när piedestalen hon lutat sig mot sviker hennes tyngd. Krukan med julrosen som stod skir på sockeln ligger i skärvor. Viola har fått en likadan julros till sitt konvalescensrum av Giulia, fina flicka, som hon julpyntar... Tji och straff fick Viola för sitt tjuvlyssnande, hon känner efter om hon gjort ryggskadan värre, men det molar som vanligt. Viola, nyfiken i en strut. Hur ofta hörde hon inte det när hon var liten? Även ”små grytor har också öron”, det yttrades så snart Violas kalufs skymtade. Under barnaåren blev hon därför allt skickligare på att smyga tyst, veta det mesta och stöpa om det hon visste till pärlor av hjälpsamhet och visdom. Aldrig skvaller. Hon avskydde skvaller och gör det alltjämt. Vetskap och kunskap däremot, det kan hon inte leva utan. Kärleken till och oron för Giulia har dominerat det senaste året. Giulia har inte haft besök av någon sedan hon flyttade in. Såvitt Viola vet har hon inte heller ringt med den där uråldriga telefonen hon har eller ens använt sociala medier. Det är inte bra för en ung människa att vara så ensam. De har inte pratat om det, där fanns för djupa sår och Viola vill inte fråga rakt på sak med risken att såra den redan sårade. Hon har anpassat sig till barnbarnets sociala isolering för att hon behövdes, för att hon var farmor och för att Giulia var så trasig att Viola måste och ville vara stöttande och nära. Brumbjörnen Barry har hon bara träffat i smyg, enbart några få gånger i hast på vägen till affären. Många gånger var de storhandlingar hon inför Giulia hävdade att hon gjorde avslöjande magra när hon kom hem, men Giulia verkade inte märka något. Sedan Viola gjorde illa ryggen har hon inte fått träffa brumbjörnen alls. För vad skulle Giulia då känna om Viola fick besök, när hon själv var så ensam? Dessutom har Viola inte berättat för Giulia om Barry. Om det är för att det är Violas ensak eller för att det känns lite pinsamt, ja det är en inre strid där ingen vinnare ännu korats. När Viola uppfattade att en gäst fanns i huset kröp den välbekanta, oemotståndliga nyfikenheten som myror i hela kroppen. Hon när ett starkt hopp om att få komma sig ut i svängen igen, det får hon erkänna. Hoppets realiserbarhet hänger inte bara ihop med hur ryggen läker, främst handlar det om hur Giulia mår. Det börjar bli outhärdligt, faktiskt. Viola längtar efter Barry och hans värme. Hon längtar efter att få svettas i dans och strid tillsammans med sin Capoeira grupp, även om hon inser att det dröjer ett tag innan hon kan göra mer än att spela berimbau.  Hon längtar efter att få dricka vin och läsa högt och prata själakärlek tillsammans med de paranta bokslukarna som hennes hjärteväninnor brukar kalla sig. Hon är less på att ha ont och låta sig begränsas av det. Nyfikenhet och hopp vann över förnuftet när hon hörde att det fanns en gäst i huset. Varje steg nedför trappan gjorde ont. Men det gick och ledstången höll där hon klängde sig fast i de stunder då ryggen låste sig. 

Och så det snöpliga fallet, hon var tvungen att ta stöd när hon hörde de fruktansvärda ord gästen uttalade. Stödet hon valde stöttade inte. 

Farmor, vad gör du här, farmor hur går det! Giulia är upprörd och orolig. Ingenting är brutet och Viola får hjälp att ställa sig upp. Tillsammans med den stora mannen med rödkantade ögon och nästan vitt hår hjälper Giulia Viola till soffan. Viola är blek om nosen när hon upprepar det sista hon hörde den unga mannen säga: 

En död människa i kanalen? Här, hos oss? 

Irja Liljeholm