Camilla: Pepparkaksstaden, del 10

 

-          Du får stanna där. Jag behöver vänja mig.

Jonas satt på sängen och Nisse stod på nattduksbordet. Hjördis låg vid fotändan med halvstängda ögon.

Nisse satte sig i skräddarsits utan att säga någonting.

-          Asså…vem är du?

-          Jag heter Awe och skulle i vanliga fall bara vara här och julbusa lite fram till julafton och sedan återvända hem. Men nu behöver jag hjälp att komma hem. Annars måste jag leva utan min familj för alltid.

 

Jonas iakttog de små, små läpparna som rörde sig när Awe pratade. Han såg ju ut precis som en människa. Förutom de där löjliga tofflorna och tomtemössan.

-          Men hur skulle jag kunna hjälpa dig?

 

-          Vi kommer att behöva ta det steg för steg, så att jag kan förklara allt utan att det blir för mycket. Jag kommer ju från Pepparkaksstaden.

 

-          Borde jag känna till den?

 

-          Vi kan väl bara säga att den ligger väldigt långt borta och det finns bara två sätt att resa dit. Ett är med Nissemobilen som alltså har gått sönder och inte kan räddas. Den andra är med hjärtmagi.

 

-          Hjärt…magi?

 

-          Jonas spottade ut orden och visste inte om han skulle gapskratta eller bli förbannad. Om det inte vore för det faktum att det faktiskt satt en helt äkta minitomte bredvid hans säng hade han slutat lyssna för länge sedan.

 

-          Jag kan inte förklara allt än. Men vi behöver baka några pepparkakshus.

 

-          Kyla drog in i Jonas bröstkorg. Minnen han hade stoppat i välslutna burkar pockade på. Pepparkakshusen. Doften. Skramlet i köket. Den fula staden av sneda hus med väggar som satt lösa för att sockret hade stelnat för fort. Mamma.

 

-          Whatever. När behöver du dem?

 

-          Så fort som möjligt. Vi har bara två veckor på oss. Sedan stängs portalen. Hjälper du mig?

 

-          Okej.

 

Hjördis kom och satte sig bredvid Jonas. 

Han kunde svära på att hon såg belåten ut.