Irja: Enhjulingen, del 14

 Becka

Under natten hade Becka bestämt sig för att utföra undersökningar av materialet i källaren. Hon saknade dessvärre redskap, så hon bröt sig in i vaktmästarens förråd. Hon hade inte behövt dyrka upp dörren om hon hade haft nyckeln dit, vid tillträdet borde hon rimligtvis ha fått en sådan av den sura sekreteraren, eller hur? Belamrad med slamrande sågar, hammare och mejslar gav hon sig ner i källaren igen. Hon undersökte metodiskt och noggrant föremålen i den tidigare sorterade raden med möjligt intressanta artefakter. Tanken föresvävade henne att hon kanske var för ivrig och förstörde bevis för de riktiga forensiska experterna, men samtidigt styrdes hon av en visshet att där fanns någonting som skulle ignoreras om hon inte hittade det först. Hon var omsorgsfull med skyddsdräkten, munskydd och visir och handskar. Hennes DNA skulle inte beblandas med eventuella kriminellas.  Provdockan var knallgul när hon tvättat bort all beläggning. Hon sågade itu den, den var ihålig och helt tom bortsett från skvimpande, illaluktande kanalvatten. Hon undersökte cyklarnas ekrar och skar upp svampiga däck, plockade loss och massakrerade sadlar, en av dem hörde till enhjulingen. Hon dissekerade en framlykta, drog loss handtag från styren och snurrade en stålvajer genom styrstammar. Det var ett tufft jobb och hon fick slita så att armmusklerna värkte och svetten lackade. Eftersom sakerna legat så länge i vattnet hade de slammat igen, vissa delar verkade ha krympt och satt som berget. Klockan var över tre när hon måttade med sågen mot enhjulingens ram. För att vara en så pass tung cykel var det till en början märkvärdigt lätt att komma igenom metallen. Men sedan tog det stopp. Hon fick ta tag med händerna och bända och andades häftigt in när det rasslade till av det hon trodde var grus mot golvet. Hon undersökte försiktigt orsaken till motståndet. Ramens inre hålighet var full av kvarts. Becka skakade ut ett par av stenarna i sin hand och flämtade till. Kunde det vara diamanter? Hon skopade noga ihop de stenar som fallit till golvet i en prydlig liten trave. Med två stenar knutna i handen lämnade hon förrådet efter att ha låst det noga och sprang upp till sitt kontor. Där gjorde hon vattentestet genom att lägga de glänsande vita stenarna i ett vattenglas och lysa med en ficklampa mot dem, och ja, ljuset bröts. Hon gjorde tidningstestet också, hon lade stenarna på en boksida. Hon kunde inte se bokstäverna igenom dem. Hon hade härmed två amatöristiska tecken på att stenarna kunde vara äkta diamanter. Mer sätt att testa diamanter på kände hon inte till, och helt säker var hon inte. Hon ringde kommissarie Gran och bad honom höra av sig. För säkerhets skull plockade hon med sig sitt tjänstevapen innan hon skyndade ner i källaren igen. Hon hade känt på sig att något inte stämde! Hörde det här fyndet ihop med den avlidne? Vore konstigt annars… Med så här många diamanter som hon trodde var äkta borde någon vara på jakt efter dem. Rädslan smög sig på tillsammans med utmattningen, hon frös i sina svettblöta kläder. Fanns det någon där ute som kände till den avlidne, som kände till hemligheten enhjulingen bar i sitt inre? Som visste att hon, tillförordad intendent, samlat ihop allt och fört det just hit? Hon ringde kommissarie Gran gång på gång tills hon gav upp. Hon skickade ett sms och satte sig att bevaka källarutrymmet utanför dörren. Måtte Gran komma snart. Innan någon annan gjorde det. 

Irja Liljeholm