Irja: Enhjulingen, del 19

 Barry Gran 

Kommissarie Gran sitter mittemot Giulia i förhörsrummet. Hon vet inte vem han egentligen är, vem han önskar få bli i hennes liv, spelplanen är falsk. Han har funderat på att överlåta förhöret åt någon annan, men ville att det skulle bli rätt. Inte så mycket på grund av utkomsten som av sättet det utfördes på. Just för att han vet vem hon är, att hon är djupt älskad och värd alla uppoffringar. Att hon lidit. Han ser Viola i henne, i hennes gester och i näsans form. Det känns fel att hon sitter här, i detta karga ogästvänliga rum. Han blinkar för att se bort det sedda, han är ett proffs, han borde kunna bete sig som ett sådant. Det går sisådär. 

När han berättar att hon är där på grund av Malte fryser hon stilla, berövas av färg. Vad har han gjort, undrar Giulia, varför behövs hon? Det enda Gran kan säga, är att han behöver få veta hur det kom sig att de reste med samma cirkus. Så Giulia måste berätta om Malte, om sitt förhållande med honom, utan att veta varför. Det gör hon, orden hon inte hann säga till farmor i morse tar form. De ger hon nu till kommissarie Gran. Fastän hon skäms för sin dumhet, vet hon att det inte kommer hjälpa henne att läka om hon döljer dem. Stapplande staplar hon ord som är tolkningar av det hon upplevt, de ord hon orkar uttala. Vissa andra är inte redo att vittna, de låser sig och stannar kvar i bröstet.

 

När det var dags för cirkusen att påbörja sin turné ville Malte att hon skulle följa med. Han lockade med att han hade en egen husvagn, där kunde de rumla runt och ha det fint tillsammans. När hon tvekade för att hon hade sina studier och sin ensemble, då blev han upprörd, sårad, han undrade om hon egentligen brydde sig. Var deras förhållande på riktigt, som hon påstod, eller bara på låtsas? 

Om ändå allt hade fått förbli på låtsas.

Giulia följde med Malte och cirkusen. Vad hade hon att förlora? Ett sabbatsår var väl ändå ingenting? Utåt sett var det ett äventyr, originellt och spännande. Inåt sett behövdes hon av Malte. Det är viktigt att vara behövd och ibland kräver det att man skiljs från det man hållit kärt, som studier. Som en ensemble, som en farmor. 

Det hon hade att förlora var sig själv, som det skulle visa sig. 

Det var inget fel på cirkusen, säger Giulia sakta. Artisterna var snälla och försökte få med henne i gemenskapen. Det var hon som inte klarade av att umgås med någon utan att Malte var med. Han kritiserade henne för att hon var asocial och tillbakadragen. När hon försökte gå honom till mötes och pratade med någon utan att han stod intill blev han svartsjuk. Giulia skakar på huvudet, krymper framför Gran och ber att få slippa berätta om hur Malte visade sin svartsjuka.  Hon sitter blek och skakig på stolen mittemot honom. Gran vill räcka ut en hand men det får han inte som professionell kommissarie. Fast han känner sig mest som Barry just nu.  Han häller upp ett glas vatten åt henne, lyckas dölja fukten i ögonen genom att luta sig över glaset, han blinkar kraftigt.

Ibland när Malte var riktigt besviken på henne fyllde han en påse med några av Giulias få tillhörigheter och kastade ut henne ur husvagnen. De befann sig allt som oftast miltals från allt som var bekant, ofta långt ute på landet. Meningen med den bokstavliga uteslutningen var att hon skulle böna och be om att få komma in till Malte i vagnen igen. Tidsramen för uteslutningen byggdes undan för undan upp. En natt när hon sökt men inte funnit skydd undan ett isande åskväder, när hon knackat på mängder med gånger, ryckt i den låsta dörren, bönat och bett, det kändes som timmar och det kändes slutgiltigt, då gick hon. Längtan efter farmor var större än rädslan. Hon var så kall, så ensam, så trött. Tanken var henne likgiltig på att han kanske var utslagen av de där pillren han ömsom sa att han behövde mot sin muskelvärk, ömsom mot sin ångest över att förlora henne. Hon har svårt att minnas hur hon tog sig till sin farmors hus, mer än att hon gick i timmar och liftade i flera dagar för att komma dit. 

En tystnad. Så undrar Gran: Och när kom Malte Lack tillbaka hit? När hittade han dig? 

Giulia ser uppriktigt förvånad ut. Nej, säger hon. Jag har inte sett honom sedan dess. Jag trodde jag gjorde det en gång, men det var en synvilla. Han är väl inte här? Hon sjunker ihop, lägger armbågarna på bordet och gömmer huvudet i händerna. Jag vill inte träffa honom, snälla! 

Och Barry tror henne, fast han som kommissarie borde ägna sig åt fakta, inte åt trovärdighet.  

I detsamma öppnas dörren och Becka kliver in. Hon är sur för att hon missat förhöret, hela hon osar surkart. 

”Det står en dam härutanför som kräver att få prata med kommissarien. Hon säger att hon har slagit ihjäl mannen i kanalen.”

Irja Liljeholm