Camilla: Pepparkaksstaden, del 7

 

Jonas vaknade i gryningen. Snön bakom huset lyste blåvit, även fast det inte hade börjat ljusna än. Längst bort mot skogen, i utkanten av tomten, tre mörka fläckar i snön. Han kisade. Rådjur. Två vuxna och ett kid. Mamma och pappa rådjur avslappnade men vakna och alerta, med öron som vred sig fram och tillbaka för att ständigt filtrera ljus och faror. Så precis i mitten, ett rådjurskid som sov djupt, huvudet bortstoppat ner i snön. 

De såg stolta ut, föräldrarna. Rakryggade. Värdiga.

 Jävla skit. Jonas kastade sig tillbaka i sängen. Han visste inte ens varför han var så arg. Allt gjorde ont i kroppen.

Dörren gick upp och Hjördis kom in. Jonas lade armen över ansiktet. Han kände hur Hjördis hoppade upp i sängen som hon brukade. Han tittade ner mot fötterna. Där satt hon, mellan hans fötter. Men vad var det för någonting som låg framför henne, hade hon släpat in en mus?

 Han drog instinktivt tillbaka fötterna. Musen sjönk ihop och reste sig igen…på två ben…?

 Det var en Nisse.

 Jonas stirrade med gapande mun. Hans hjärna tömdes på ord.

 

-          Skrik inte är du snäll. Jag heter Awe och jag behöver din hjälp.

 

Hjördis satt lugn som en filbunke och spann lågt.

 

-          Jag är Nisse och behöver ta mig tillbaka till Pepparkaksstaden. Men min Nissemobil har gått sönder. Det betyder att jag behöver ta mig tillbaka på ett annat sätt. Hjördis säger att du är duktig på många olika saker och dessutom modig. Jag hoppas att du vill hjälpa mig.

 

Jonas tittade ut mot rådjuren som nu var borta. Hämtade sig. Andades in. Tittade på de lilla Nissen som stod framför Hjördis.

 

Någonstans mellan lager av minnen, ord och dofter skymtade han mamma, bara en sekund.

 

Han slet åt sig sina kläder och sprang ut ur sitt rum, ut ur huset.