Camilla: Pepparkaksstaden, del 19

 

Kalle undrade om han kanske hade en väldigt verklig feberdröm.

Hjördis spände ögonen i honom.

-          Vi har ingen tid att förlora.

Definitivt en feberdröm. Hjördis pratade.

Kalle såg sig förvirrat omkring. En vanlig stad, stenhus i mjuka färger. Förutom den lilla detaljen att det inte var människor som julskyndade fram på gatorna, utan tomtenissar.

-          In mot stadskärnan står stora, äkta pepparkakshus. Det är Pepparkakstorget. Jonas kommer att försöka ta sig dit för att träffa Awe där.

-          Awe?

-          Det är jag. Jag…var Nisse hemma hos er.

 Kalle undrade om han kanske var drogad, möjligen hade fått i sig något hallucinogent?

 -          Kalle. Om du vill gå mot en ljus framtid med din son måste du ge dig ut och leta nu. Och det ser kanske oskyldigt ut här…men låt för guds skull inte trollväktarna få tag i er. De låser in alla som är annorlunda. Eller kastar ner dem till gruvtrollen. Vad du än tror om allt det här…din son är i fara. Det vet du.

Kalle vaknade till som om Hjördis hade gett honom en käftsmäll.

 

-          Om jag hittar honom, hur får jag med mig honom hem?

 

-          Det vet Jonas själv.

 

Kalle reste sig och såg ut över myllrande gator. När han vände sig om igen var både Hjördis och nissen försvunna.

 Så gav han sig ut i staden. Han försökte vara uppmärksam och ändå se ut som om han hade bråttom och visste vart han skulle. Han ville inte dra uppmärksamhet till sig.

Hur skulle han kunna hitta Jonas i en stad? Det bästa var nog att söka sig till det där torget så fort som möjligt. Han kunde ju skymta ett brunt, knaprigt torn uppe på en höjd en ordentlig bit bort.

Han traskade på kullerstensvägarna och försökte ta in att det här verkade vara nissarnas vardag. Precis som i vilken stad som helst. Nissepappor och nissemammor, barn och åldringar, eleganta och klumpiga, ljusa och mörka, vacker mångfald, även här.

Instinktivt drog han sig in mot en gränd redan innan den stora skuggan föll från trollväktaren. Hade det gemytliga surret tystnat? Hade nissarnas ansiktsuttryck varnat honom på något sätt som han inte ens förstod själv?

Han visste inte, men han hade försvunnit från gatan precis innan storvuxna, grågröna jättetroll svepte gatorna med pepparkornsblick och träklubba.

Någon hade varit mindre snabb. Han hörde nissen som de släpade med sig böna och be, skrika och gråta tills han förmodligen fick ett slag med klubban och tystnade tvärt.

Nu var Kalle heligt förbannad.

-          Ni lägger inte ett finger på pojken min, trolljävlar, viskade han och knöt nävarna mot den kalla stenväggen.

Än en gång bad han.

-          Anna, jag vet inte var du är. Jag trodde att jag fortfarande skulle kunna känna dig när du gick bort. Det gör jag inte. Jag bara lever i kratern du lämnade efter dig. Men Anna…om du hör det här: Vi måste rädda vår son.

 

Han hörde en katt jama längre upp på gatan och bestämde sig för att följa jamandet.