Den här melodin tar sats i ett kök. Det är ett väldigt litet kök. Det är märkvärdigt att drömmar om ett liv och en flod av minnen får plats i ett så pass litet kök. Tröskeln är sliten, det mörka träet är blankpolerat av alla övergångar. En tröskel mjuk för bara fötter. Golvet är grått och medelhavsblått, ett rutigt schackbräde av laminat, inte kakel. Trasmattan är tovig och än till denna dag har ingen människa kunnat blanda en färg som inte redan finns invävd i den mattan. Väggarna är milt ockergula, de enkla skåpluckorna går i ton med de blå schackrutorna på golvet. Luckfärgen är avskavd här och där, speciellt runt handtagen, smala metallfästen med en låsknapp dold bakpå. Skåpen går ända upp i taket, och det är högt i tak, säkert fyra meter. Rummet är långsmalt, det finns enbart plats för en köksbänk. På den motsatta väggen är trähyllor uppsatta, ärgade plank, lika ojämna och slitna som tröskeln är. På en av hyllorna är en träskiva fastsatt med gångjärn nedtill och en krok upptill, det är ett smalt klaffbord, alldeles perfekt att dricka morgonkaffe vid och av precis rätt tjocklek för att pastamaskinen ska kunna skruvas fast ordentligt. Den skruvas alltid fast på samma ställe, det syns på groparna i träet. Hyllorna är belamrade med keramikkrukor och mörkbruna förvaringsburkar i glas, koppar och tallrikar och skålar och stearinljus, serveringsfat och ugnsformar. Där står även en liten turkos resegrammofon. Längst in i köket, och det är då inte långt bort från allt det andra, köket är nämligen lika långt som det är högt, där finns en glasdörr som släpper in alla väders och tiders ljus och låter det leka med damm och dofter. Dörren är lite skev, draget är inte bra för bulljäsning men om man låter degen stå övertäckt bredvid vasen som allt som oftast är fylld med blommor där ute på hallbordet precis utanför köket så går det nästan alltid bra. Ute i trädgården darrar nakna grenar så här års, hortensiorna är nedklippta, en ensam rosa ros tronar envist invid den teglade söderväggen. Beate sitter på huk där ute framför ett växthus av bordsmodell, knipsar med långsamma rörelser av en kvist rosmarin och även tre kvistar timjan, hon nyper loss basilikablad, drar in doften av den vildvuxna salvian, stänger luckan och häver sig upp. Hon är helt svartklädd bortsett från en vinröd rosett som håller det grå, tunga håret uppe. Även i stående ställning är hon böjd, mer rund än rak. Hon går sakta på knotiga bara fötter över spruckna, frostbelupna stenplattor mot dörren och trycker ner klykan med en armbåge, i händerna bär hon örterna. Muttrande med smala bleka läppar lägger hon i från sig sin fångst på den blänkande diskbänken av stål. Egentligen orkar hon inte, men att ge upp är att välkomna tröstlösheten och släppa in den pockande dimman. Hennes kärlek är för stor för det. Livet, dagarna, valen, rädslan hand i hand med de älskade, de trängs inuti och omkring henne. Beate ska möta mörkret och göra jul av det även fast hon nu precis innan hon ska till att börja redan är utmattad. Hon sätter på grammofonen, en aria fyller köket, en len alt dansar mildhet in i rummet. Den behagliga stämman skingrar den stora ångesten som simmar i svällande dimma, lyfter undan ensamheten och oförmågan att gå vidare, för en stund. Att bjuda in till ett enormt jultabberas är hennes bön till barnen, att de ska låta sig matas med hennes kärlek, lystra till livet och låta det ha sin gång, att de ska förmå släppa taget om henne. Det Beate gör dem är oförlåtligt och oundvikligt. Det är dags att de får hela sanningen, det finns ingen tid kvar att oroa sig för hur den faller, det finns vare sig skam eller skuld kvar att orka bära. Hon vill ge dem allt, sin kärlek, sin musik, sin historia.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten