Efter nyår skickas Beate iväg på sitt livs största äventyr och en nervösare ung flicka har då sällan skådats så snart det sorgliga men samtidigt förmanande avskedet från föräldrarna ligger bakom henne. Hon sitter i tågkupén som på nålar och beundrar landskapet som böljar förbi till musiken av hjulens bultande mot rälsen och vagnens lätta krängningar. Hon kniper ihop läpparna för att inte skratta högt. I knipet finns även det tveeggade, tvivlet och hoppet. Att skickas hem som ett bevis för att man inte ska tro att man är något. Eller att åka hem, kanske till och med i egen bil, öppna en glänsande förardörr och lätt men säkert sätta nätta klackar i gruset utanför barndomshemmet. Hon skulle ha vuxit sig lång, slank, bära en elegant dräkt och ha en tjusig kuvertväska. Håret skulle vara lagt i en böljande page, vartenda hårstrå på sin plats. Hon tänker sig örhängen som gnistrar. Karmosinröda läppar, inte för att hon riktigt vet hur den färgen ser ut men det låter sagolikt. Mamma och pappa skulle vara stolta över henne, grannarna skulle samlas och skaka hennes behandskade hand med beundran. Så kan det också bli. Granskogen blir glesare utanför tågfönstret, hon suckar till i spänd oro, i förväntan. De uppländska fälten är snötäckta och fast kalldimman sveper skimrar landskapet när den nedåtgående solen drar tillbaka sina eftermiddagsstråk av gyllene löften. Till slut dunkar tåget in bland hus och gator, fler spår vilar i bredd än hon någonsin förr sett. I magen en värk hon måste trycka undan, hon försöker förgäves svälja bort torrheten i munnen och märker samtidigt att axlarna ömmar eftersom hon hela den tre timmar långa resan har suttit stel som en både vaksam och drömmande stenstod med sin gamla skolväska tryckt mot bröstet och kuvertet med tågbiljetten och adressen till sitt nya hem i handen. Hon smakar på gatunamnet, Kocksgatan, och försöker göra sig en förställning om hur det ser ut där. Det är mörkt när tåghjulen gnisslande stannar sin färd, det är magiskt när hon trycker upp vagnsdörren och klättrar ner på perrongen med koffert och skolväska. Hon blir stående när människor omkring henne målinriktat hastar åt ett och samma håll, de vet var de ska. En flicka skulle komma och möta henne hade herr M sagt när han ringde för att bekräfta att allt var ordnat. En av de två unga damer hon ska dela bo med. De sjunger båda i operakören. Beate ser sig omkring, en flicka som ser ut att vänta på henne finns där då inte. Hon går sakta mot utgången och ställer sig för att synas om den där flickan kommer. Det är ingen som hejdar sig, tilltalar henne, undrar vem hon är. Blickar flyter över henne, bredvid henne, glider förbi. Det är som om hon inte finns. En bondjänta, tänker de nog, om de överhuvudtaget tar minsta lilla notis. Hon kryper ihop så gott det går inuti kappan, vinterkylan biter henne överallt där den kommer åt. En timma väntar hon, hon ser tåg komma och gå, människor jäkta, hör konduktörers visslor tjuta och dörrar smällas igen. Näsan röd och ögon vassa, malande. Hon manar sig, måste vara modig nu. Rådig. Hon går in i vänthallen, letar efter en informationsdisk eller biljettlucka. När hon hittar en informationslucka räcker en uniformerad kvinna över en karta utan se på henne och pekar åt vilket håll hon ska gå för att hitta rätt buss. Det är sent på kvällen innan hon kommer fram till adressen. Hon tråcklar in sig och väskorna genom en grind som delvis är dold bakom soptunnor. I djupet av en dåligt upplyst innergård står ett gårdshus med en grönmålad dörr. Hon ringer på och skakar av köld, rädd att ingen ska öppna. Vad ska hon ta sig till då? Men någon öppnar, det gör hon. Och slår handen för munnen;
Oh snälla nån då! Jag glömde!!
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten