Den hårda kålroten är svartfläckig av jorden den grott i. Beate slinter med kniven när hon försöker halvera den, missar med nöd och näppe sin tumme. Vid nästa försök fastnar kniven mitt inuti roten, hon dänger den i bänken med kniv och allt och hoppas att knivskaftet inte ska brytas av. Och hon svär, Beate, som hon sällan har gjort under sina dagar.
Men vad gör du? Kom, låt mig!
Det ska då vara attans om hon inte klarar det här! Hon är ju inte svag i armarna, ej heller oteknisk med kniven. Muttrande ser hon sin dotter skära igenom roten, med möda hon också men med en mer kontrollerad sådan. När Hanna har skurit ner kålroten i kvartar och skalat av den jord och skott, står Beate bredvid och håller ut händerna framför sig. Är de här verkligen hennes? Ådrorna tecknar tydliga mönster på dem, naglarna är taggigt ovårdade, hon som när hon väl lärt sig var så noga med manikyren. Vad är det som händer? Inte är hon sådan här? Beslutsamt går hon upp till badrummet, trappan dit är längre än vanligt, hon letar rätt på nagelfilen. Men inte heller den vill göra mycket nytta idag. Och aldrig att man får vara ifred heller, men hon får tillstå att Hanna hanterar filen skickligt. Att det är välgörande att få händerna insmorda. Frustrationen torkar mot hennes mjuka kinder, de forna äppelrunda. Nu hänger de lite. Hur gick det här till? Hon klappar sin tösabits arm, tafatt, tänk att hon har sådan tur att få sådana fina barn ändå. Den stora kärleken, den största av dem alla.
Anna är den Beate vänder sig till, rasslandes och tovig av panik när Hans händer inte längre når om hennes midja. Jo, för det blev ju som det blev ändå. När han ville sitt och hon ville hans. Där i gårdshuset som han betalar åt henne, bara åt henne. Och nej, hon vill inte gå till någon. Där går gränsen, hon upptäcker att hon har en, all rädsla till trots. Och han, jo faktiskt, han ger henne ett villkor. Hon ska fortsätta sjunga, vad som än händer. Hennes röst är ett mirakel, det lovar han. Sjunga ska hon. Hon lovar, och han skriver över huset på henne och svär henne sitt stöd. Så säger han, ordagrant, sitt stöd. Aldrig att hon förstod att det var pengar han pratade om.
När hon kan känna ett lätt fladder inifrån buken där alldeles nya lemmar tar form, då har han redan rest. Han, hans fru, hans barn. Hon hör talas om honom i skvallret bland kollegorna i kören, men hon hör aldrig mer av honom förutom i de summor han med jämna mellanrum för över till hennes konto. Ty det han drömmer om ser han alltid till att ta, Rom, Berlin, New York, hans gränslösa passion för konsten är smittsam och låter sig inte hämmas. Och fastän hon krälar i ensam panik, bortvald, försakad, ringer hans villkor likt ett löfte inombords. Vad som än händer, sjunga ska hon. Så länge hon uppfyller hans villkor, kan hon tro att han kanske återvänder.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten