En ängel väcker henne den här morgonen. Hon är klädd i ett vitt linne och bär ett ljus i handen, hennes midja är markerad av ett rött sidenband. Hon sjunger om Lucia. Det är så vackert att Beate inte känner hur tung och stel kroppen är i motviljan att lämna vilan. Hon sätter sig upp, kaffet doftar underbart. Beate stämmer in i sången, tillsammans med sin dotter sjunger hon in ljuset. Det är nästan så hon misstar dottern för Gun, hon märker att hon lätt tar fel. Hon vill gärna tro att det är för att hon känner sig minst lika förunnad som när hon första gången lärde sig fira Lucia på stadsvis.
Men hon vet bättre.
Alltefter veckorna går och Beate blir mer hemmastadd gror en otvungen vänskap mellan de tre sångerskorna. Det är Beates bakverk som avgör saken. De sitter en eftermiddag med kaffe och trängs vid det lilla klaffbordet, omärkt av den ännu oinköpta pastamaskinen. Det doftar ovanligt gott i köket, och det är när Beate plockar ut en plåt med biskvier som de andra två upptäcker att ugnen faktiskt fungerar. För Sigrid är doften, kaffet och en pytteliten smula tillräckligt för att hon ska spricka upp i ett ordflöde om hemlängtan och ensamhet. Ensamheten kan Beate relatera till, hemlängtan kan Gun med munnen full omvandla till en ändlös och spännande epistel i vilken såväl galenskap som passion förekommer. De blev hennes första väninnor, de två. Gun och Beate oroar sig för Sigrid och trugar henne ständigt. Sigrid och Gun lockar den inte särskilt svårflirtade Beate att under deras kunniga ledning lära sig att sminka sig och ordna håret i allsköns frisyrer. Beate och Sigrid tycker båda att de inte har något extra att tillföra Gun, men de är hennes trognaste lyssnerskor vilket är precis det Gun behöver. När Lucia skrider in, nästan ett år efter Beates ankomst, är ett gemensamt firande en självklarhet. Beate upplever det som för henne alltid ägt rum under kyrkans helgd nu som en sprakande röra av sedvänjor och fest, inte alls som hon är van hemifrån byn. I staden tätar olika traditioner avståndet till ursprungsorter över hela landet och tillför ett flätverk av idévärldar. Sångerskorna bestämmer sig fnissande för en lussevaka. Gun påminner dem utförligt om att detta är en farlig natt där sagor från skog och mark får liv, de måste vaka så att troll och andar inte tar över, de bör dessutom hålla ett öga på gårdskatten så den inte börjar prata. Vita särkar, tända ljus i välmanikyrerade händer, röda band om spänstiga midjor till den martyrdödas ära. Så mörk är natten i midvintertid… De gör glögg av starksprit, billigt portvin, kanel, kardemumma, nejlikor, pomerans. Stärkta av drycken och med ett fat pepparkakor Beate bakat som förning går de in i storhusets uppgång där trapphusets akustik lyfter in deras förunderliga körsång i var lägenhet och lockar ut grannarna. Det är så Beate lär känna tant Anna. Bastant och sträng, envist fast i en rytmisk dagordning hon ägnar åt städning och hälsa, både hemma i sin trevliga och praktiska lägenhet och i det populära caféet på bottenvåningen som hon äger och sköter minutiöst. Anna, med en kärna av godhet och generositet och blick för de som behöver hennes hjälp. Den blicken fastnar vid Beate, den unga flickan som varken är lång eller kort, tjock eller smal, vacker eller ful, men söt som en bokmärksängel och med en röst som bär vingar. Dessutom skymtar Anna slitna kängor med hiskeligt opassande skosnören i under Luciasärken, den tösen ser ut att behöva ett arbete. Och det får tillstås att de pepparkakor Beate bakat avgör saken, de kommer att sälja som smör smälter i solsken.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten