Det är inget straff när Beate som sömnig femtonåring kliver upp halv fyra på juldagsmorgonen och pulsar genom snödrivorna till den iskalla kyrkan och julottan. Det är inget straff att värma upp och väcka rösten tillsammans med resten av kören. När församlingen är fulltalig, harklandes och halvvaken, påbylsad och inklämd i trånga bänkar, kyrkan upplyst av enbart stearinljus, när temperaturen stiger och bänkarna inte räcker till. Det är inget straff och heller ingen plikt att sjunga dem till bön. En enorm glädje är det, högtider som denna, när det ska handla om det Andliga och hon paradoxalt nog slipper undan just det kretslopp av födelse och död det Andliga är till för att bära, kretsloppet med grå fyllning i mitten. Den där grå fyllningen i mitten som finns överallt där inte sången finns. En värld av lagom och inte ta upp plats, en värld av vänlighet men inte för påträngande, ett surr av trassliga åsikter man absolut bör hålla för sig själv. Hon vet inte då att detta, julen när hon är femton år, ska bli hennes sista julotta i hemförsamlingens kyrkokör.
Hon vet inte då att Han sitter i församlingen, att han har åkt miltals genom den snöbetäckta natten, motvilligt nedbäddad i en hästsläde istället för att få färdas i sin egen bekväma bil. Han sitter där i kyrkan bredvid sin nyblivna unga hustru och hennes plikttrogna föräldrar, eftersom traditionen påbjuder att de förlänar olika byar i stråket äran av sin närvaro, var julotta i en annan by. Han, ännu lite lurig av julaftonsgroggarna. Den unga flickan i kören skalar bort hans förstämning och huvudvärk med sin visserligen oskolade men förunderligt sonora stämma. Han hör perfekt råmaterial. Och som han tenderar att bli när han upptäcker något han vill ha, sådan blir han även nu. Omöjlig att neka.
Hon är yr, Beate, mot slutet av mässan. Det är varmt, de vacklande ljusvekarna drar syret ur kyrkans vinterfriskhet, och där syret brinner stiger stickande ylle och snösvett upp mot det välvda taket som i sin tur pressar samman odören och trycker ner den, rakt in i de andaktsfullas näsborrar och i hennes fall när hon vibrerar av sång, i hennes fall kväver församlingens samlade vakuum henne nästan. Det är att hon är ung och stark. Att hon tar sin uppgift på allvar. Hon ger lätt upp när det gäller skönskrift, när hon ska försöka åstadkomma raka fållar, räkneuppgifter där det bara finns rätt eller fel att landa i. Hon ger aldrig upp inuti musiken. När hon står ute på kyrktrappan, efteråt, där körmedlemmarna nickar adjö till varandra efter uppfyllt värv och prästen skickar julvälsignelser ut över slätten och de hemvändande, då drar hon in vintermorgonens brännkalla klarhet i långsamma, djupa tag. Hon ser ett elegant par låta sig bäddas in i en släde, beundrar hästarnas frustande iver, tycker sig möta herrns blick, tycker att han håller kvar den. Vem?
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten