Väven av dofter och noter vaggar Beate, omsluter henne och smälter alltefter de olika tonerna i bouqetten knyts samman i sitt vattenbad bort tidens flykt. Hon har bott i det här lilla gårdshuset i många händelserika decennier. Huset är mer än ett hem, det är en andra hud. Hennes barn är födda här. De har vuxit upp här. Delvis. Delvis, mycketvis, hemma hos tant Anna i storhuset. Det där delvisa mycketvisa vill hon inte tänka på, hon sniffar oroligt i luften men oron är obefogad. Inget spill bränner vid ugnsbotten. Barnen besöker henne här. När de hinner, de har ju så mycket för sig. Hon växte för att vara sanningsenlig också upp här, det var i det här hemmet hon blev till på riktigt, det var hit hon fördes när himlens portar öppnade sig och musiken tog över rymden.
Beate späda gestalt kröns av vildsinta lockar som varje morgon snos in i strama flätor. Kängorna är slitna, något inte ens energiskt putsande kan dölja, kläderna är hemmasydda, stärkta och omsorgsfullt strukna. Beate önskar sig nya kängor. Blänkande. Det är hädiskt av henne, av begär kommer ingenting gott. I Beates omvärld är saker som sig bör, det är ingen som lönas av tanken att de kan ändras, det enda som är möjligt är duglighet. Den yviga treåringen och den utforskande femåringen bär hon numera djupt inom sig. Hon har lärt sig att tiga är guld och alla hemligheter hon bär runt på gör henne blyg. Således är hon en tystlåten unge, utom när hon öppnar munnen och sjunger. Hon har sjungit i kyrkokören sedan hon var fyra år. Hon fick sjunga solo redan när hon var sex. Vid varje begravning, varje bröllop, varje dop, vid var cyklisk högtid ett år är rikt, Beate sjunger när tidens ebb och flod inför hennes ögon drar fram över församlingen. Hon flyter med från hopp till förtvivlan, år in och år ut, musiken är hennes bön, hennes ljus, mitt i allt det som verkar utbytbart när den ene dör och den andre föds, så oundvikligt smärtsamt förutsägbart. Hon lockar folk till kyrkan om söndagarna, det är ingenting man pratar om eftersom man ska dela andakt, uppvisa fromhet och tillhörighet och steglas av prästens förmaningar. Därför vet byborna inte om att den nära nog olidliga lätthet de fysiskt känner när flickan formar hymnerna till smäktande, stålstarka änglavingar delas av alla. Det är så att de blir troende på kuppen, istället för att bara vara religiösa. Där finns en ömsint hemlighet kvar, väl dold inombords, även när de kliver ut genom kyrkporten. Det är opassande att yvas och att smickra någon är att underblåsa det. Så Beate sjunger inför en stum publik. Det finns inga i byn som talar med varandra om hur mycket hennes stämma betyder för deras törstande själar. Det finns ingen som kommer på tanken att tala om för henne hur vackert hon sjunger. Det får räcka med att hon har tillåtelse att sjunga för dem, varje söndag, varje högtid. Det blir hennes plats i samhället och det samvetsgranna gudfruktiga normaliserar så gott det går det som är en alldeles ovanlig talang, egentligen.
Man ska inte förhäva sig säger hennes mor. Man ska göra sin plikt uppfordrar hennes far. Beate tar sitt åläggande i församlingen på allvar och vrids av hemlig njutning när hon bärs av musiken, skäms för att det inte alls känns som en plikt att sjunga, för att hon kan uppgå så helt i psalmer och kantat att den döde i sin kista framme vid koret förlorar sin betydelse, att de sörjande närstående blir ett med bänkarna de sitter i, ja, till och med de blyga bröllopsparen slätas ut och blir underordnade hennes egen klangbotten.
Det är hur som helst som så att alla redan anar. Hon är inte en av dem.
Beate rycker till och gläntar på ugnsluckan. Patén glänser i sitt vattenbad. Den har ett knaprigt hölje, en mjuk kärna och en smörad botten. Som hennes känslor, de kommer i ackord. Det grå i mitten, det berusande på toppen och i basen den egna blandningen av både skam och njutning. En mångfacetterad doft och en nyansrik melodi.
Beates ackord,
hon hör det och kvider,
det klingar av allt för snabbt.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten