Det luktar bränt. Vem har bränt vid lussebullarna? Beate häver sig upp från pallen där hon suttit, bara en lite stund, kanske hon har slumrat till ett ögonblick. Hon fumlar med ugnsluckan, just när hon ska lyfta ut plåten tjuter det i huset, ett långdraget tjut som skrämmer vettet ur henne. Hon tappar plåten i golvet, hennes luciabröd är förkolnade klumpar som sprätter sot över allt och det bara tjuter och tjuter och dimman ligger tät i köket. Beate vill springa till dörren, Beate vill plocka upp bröden från plåten och golvet, Beate vill få tyst på tjutet, hon darrar.
Mamma, mamma, vad har hänt? Är du skadad?
Det blir kallt i köket. Tjutet tystnar. Hon gnider sina bara fötter mot den mjuka tröskeln. En ängel slår sina vingar om henne, och Beate nynnar. Försöker minnas hur den gick. Får snart tag på slingan, på orden som gläntar till julen. Hark the Herald angels sing…
Dagen efter julhelgen förflyter i maka takt. Julmättnaden lägger ett sömnigt lock på byn, och bara den som absolut måste rör sig utomhus. Bilen som sakta svänger in från huvudleden är därför ensam på vägarna. Svart och bolmande rullar den mot sitt mål. Den stannar utanför Beates familjs hus. De väntar inte besök och oanmälda visiter är en högst ovanlig tilldragelse. När det ringer på dörren den här tidiga eftermiddagen den 27e december har Beate avslutat sina hushållsuppgifter, hon har skalat potatis, städat toaletten och dammat vardagsrummet. Äntligen sitter hon belåtet ihopkrupen i sin säng med den utsökt romantiska sista delen i Kulla- Gulla serien. Dörrklockans pinglande för henne tillbaka till den bleka eftermiddagen, hon låter boken falla ner i knät. Det går inte att höra vad som sägs men besökarnas grumliga ord yttras av röster hon inte känner igen. I moderns stämma finns både förvåning och underdånighet, spetsad av en tilltagande nervositet. Vilka kan det vara? Hon vet inte om hon ska gå ut och se efter eller om det inte är meningen att hon ska göra det. Det är ingen dygd att vara nyfiken. Pappa sluter sig till sällskapet som förflyttar sig mot vardagsrummet. Vilka är det som kommit? Hon sätter fötterna i golvet och stirrar mot dörren som står på glänt, men inte tillräckligt för att släppa in orden som formas på andra sidan hallen. Till slut kommer mamma och säger: Kom, du får komma med, det är någon som gärna vill träffa dig. Hon ser vild ut på ögonen och verkar upprörd, vänder i dörren och lämnar Beate att bita sig i läppen, försöka dra ner håret i flätorna, hon sjunger Agnus Dei i huvudet för att stilla sig. Och hon går de korta metrarna till vardagsrummet, hon går sin framtid till mötes.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten