Sigrid är flickan som glömt att hämta henne på stationen. Det är Sigrid som släpper in henne och utan vidare ursäkter än att betona sin egen klantighet visar upp Beate till hennes rum. Sigrid är kort, späd, några få år äldre än Beate. Teatral på ett trippande vis, som om hon borde dansa balett istället för att sjunga opera. Fingrarna utspärrade, ryggen bakåtkrökt och axlarna räta. Mandelögon utan bitterhet men fulla av bedjande fukt ovan en rak näsa. Knivskarpa kindben. Dåligt minne. Breda fötter som hon envisas med att stoppa ner i för små skor med för hög klack, delvis kommer trippandet därav, som om det gör ont- vilket det säkert gör. Hår i chinjong. I hennes alt en sorgsen resonans. En tilltalande blekhet, på gränsen till blå. Hon fryser alltid. Hon äter aldrig. Sedan finns där Gun. Gun är Sigrids motsats. Lång, stadig, med en generöst tilltagen mun under en bred näsa. En mun som skrattar när den inte pratar eller sjunger, hon behärskar hela registret och mer därtill. Gun är snäll och glad, men ofta bara mot den solen lyser på. Alla andra hamnar i skuggan. Beate är alldeles vanlig. Hon är inte kort, inte lång, inte stark men heller inte ämlig, inte vig eller klumpig. Sant är: Hon har en sångröst som gottgör det mesta, även om den är oskolad. Beate får det minsta rummet och den nedersta hyllan i kylskåpet, hon är varje dag den sista som får använda badrummet och då är varmvattnet oftast slut. Ändå älskar hon att vara där, hon fascineras av att trängas i det lilla köket med två så underbara varelser, de har nagellack och papiljotter, de doftar parfym och bär sidenmorgonrockar. Beate accepterar med lätthet att vara hushållets underdog, för när de två andra minns att hon är där är de vänliga, om än förströdda. Lika trygg som hon känner sig i det lilla gårdshuset, lika velig blir hon när hon ska ta sig fram på stadens gator. Hon absorberar hur anonymiteten är ett med stadens invånare, en märklig kontrast till den eleganta, modernt sofistikerade norm de unga kvinnor hon jämför sig med anammar, en norm som suger åt sig uppmärksamhet. Beates närmast smyger fram med huvudet böjt. Det är för att hon inte passar in, hon känner sig lantlig och omodern och obekvämt självmedveten. Hon letar febrilt i stadens gatuvimmel efter inspiration till hur hon bör föra sig, svar på hur hon med enkla medel skall kunna piffa upp sitt yttre och sin utstrålning. Tillslut enas hon med sig själv att det hon har är svärtan. Likt dunklet i hennes djupa alt, likt hopplösheten i längtan efter kolibrisång, likt den hackande rytmen i hennes livs ackord, när hon nu ändå inte vet hur man ska glittra i självklar ouppnåelighet, varför då inte utnyttja det? Dessutom saknar hon medel att göra något annat än att byta skosnören på sina kängor, hon köper rosa flata snoddar. Hon färgar sina enkla grå och blå klänningar svarta och tycker själv att de blir som nya, inga rispor eller lagningar syns längre. Av stuvbitar hon får gratis när hon inhandlar sina nya skosnören förfärdigar hon en blomma i tyg, så djupt röd att den närmar sig svart och hon fäster den i håret och skapar sitt signum.
Och det fungerar.
För när Han kommer på besök är det hennes blyghet han söker sig till. Inte till Sigrids bleka grace, inte till Guns enkelriktade generositet. De blir förvånade, alla tre. Och Beate stiger i hushållets aktning.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten