Jag går ut och handlar lite. Klarar du dig så länge?
Nej, nej, inte ska du handla, inte. Jag tar det sedan.
Dörren trilskas, vinkade hon av sin flicka nyss? Hon vrickar på låsvredet när det ringer på och dörren öppnas utifrån. Det är blombudet med en bukett. Han hälsar på henne, säger att så ses vi igen, the same procedure as last week miss Sophie, han ler, det är något vagt bekant över honom. Han kliver in i hallen, lyfter vasen med de slokande blommorna och tar med den ut i köket. Där byter han vatten, vet hemtamt var sekatören ligger, han donar en liten stund. Så ställer han tillbaka den vackra blå vasen på hallbordet, nu med en pigg bukett i. Han säger hej då, vi ses nästa vecka, och går utan att lägga märke till att det skulle vara något konstigt med dörren.
En deg står och jäser vid sidan av buketten. Beate nyper i de röda blommorna och försöker låtsas att hon minns vad de heter. Det gör hon inte. Hon måste ha klivit upp väldigt tidigt för att blanda ihop degen, det är så med dagarna, de flyter ihop med nätterna och somligt försvinner in i vanemässig handling. För baka kan hon. Hon petar undan några kvistar som sticker ut med prunkande blommor på, pioner var det visst det hette, självklart, och där finns annat vackert, men bundet, prydligt arrangerat. Beate avskyr arrangerade buketter. Hon har aldrig sagt det till budet, hon vill inte vara otacksam. Ändå, ska inte blombuketter avspegla det vackraste i mottagarens personlighet? Och hon är inte en sådan som är tillrättalagd. Hon älskar blommor, otuktade växter, knöliga stammar, ärgad bark. Buckliga stenar, snäckor med flisor, mossa med frasig patina. Hon har med råge bevisat att det är hennes element. Särskilt som det inte fanns någon välordnad struktur alls i hennes liv då drömmarna ständigt krockade med fostran i blygsamhet när ödet vecklade ut sig. Tyngden hon bär. Någonstans där inne i musklernas kramp finns den kvinna kvar som var hon. Hon bär in degen i köket. Går plötsligt oroad tillbaka till hallen, nyper i de röda blommorna, hon är lite rädd och glanar på buketten. Hon vet att den varje vecka kommer som bekräftelse på ett livsvärv, men kan för sitt liv inte minnas när eller hur just det här prunkande fånget kom hit. Dagarna flyter ihop, men hon hinner inte stå här och grubbla. Snart är det midvinterblot. Tillfredsställelsen i att drämma ner degen på bakbrädet. Den tilltagande smärtan i armarna när hon bearbetar den. Knådar, vrider, spräcker luftbubblor, drar den smidig. Delar degen i två delar och rullar den till långsträckta korvar. Skär dem i bitar med en kniv och böjer sedan bit efter bit till böjda katter. Plockar russin ur en skål och placerar dem i varsin degsnäcka. Köket är varmt nu, ugnen gassar. En handduk över bakverken, en liten stund av vila i här och nu och expandering innan det är dags. Hon fläktar sig med en teduk. Och kan inte bärga sig mer, hon föser in plåten i ugnen, sätter sig på pallen vid sin spis, röd i ansiktet, belåten. Väntar på dofterna. Sötma, saffransbett, mättnad.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten