Doften av nygräddade pepparkakor sköljer över Beate med en våg av en lite besk men ändå söt, lätt barrig känsla från när hon var barn. Julstök och pyssel, hopp om att det ska finnas nya skinande kängor i ett paket under granen. Hanna står och trycker ut pepparkaksgummor och hjärtan, månar och stjärnor av glatta livet. Hon har mjöl på kinden, somliga saker ändras aldrig. Som om Hanna hör hennes tankar undrar hon om Beate inte saknade sina föräldrar när hon så ung åkte ensam till den stora staden. Beate fnyser. De två… De som vände ryggen till när de förstod hur det var fatt! Nej, hon hade Sigrid och Gun, och förstås tant Anna. Anna, hon vill säkert vara med och baka pepparkakor!
Mamma, hon är död sedan länge…
Nej, men fy så du pratar! Beate har minsann bjudit in henne till tabberaset! Och så ska hon bjuda Sigrid och Gun. De tre väninnorna, ja det gjorde han bra, herr M, som förde samman dem. De är hans protegéer, plockade från församlingar i söder, väst och norr, men det är bara Beate som tilltalar hans personliga törst, inte enbart hans konstnärliga iver. Bortom de små gyllene stunderna av vänskap arbetar de tre sångerskorna hårt. Aldrig att Beate hade kunnat tro att det är ett arbete att sjunga. För henne hade det alltid varit en flykt undan ett snörliv hon inte visste att hon bar. Dagarna är späckade av lektioner i harmoni och satser, i tonarter och komposition. Hon är lycklig när hon går till sina privata lektioner iklädd ännu en svartfärgad stass, med nöd och näppe godkänd som exceptionell av väninnorna, den röda blomman fäst i det brusande håret. Hon sjunger partiturer och övar improvisation ensam med Honom, mästaren vid pianot och chef över metronomen. Han verkar uppskatta henne, han tycker det där med andningen är synnerligen viktigt och visar gång efter annan hur hon ska hålla händerna på magen för att utnyttja luftens fylliga kraftström rätt. Hemma om kvällarna när både Gun och Sigrid beträder operans scen, sminkade och kostymerade, stolta i den tillhörighet de förvärvat så står Beate i sin kammare framför spegeln och sjunger sig varm. Hon drillar, excerserar, trimulerar, kvittrar, gurglar och gapar, skalor upp och ner, in och ut, lyfter upp intervaller i kvartar, kvintar och olika tonarter. Det är inte enbart för att hon måste. Friheten hon upplever är pur. För var övning och för var timma med sig själv som enda utövare och åhörare kommer hon närmare essensen av sitt varande. Hennes ansikte i spegeln får kontur, hennes hy lyster, hennes hjärta rytm.
Och utan att Beate märker att det sker, så hör hon till. Hon flamsar i köket med sina väninnor, bär Guns avlagda sidenmorgonrock och målar naglarna med Sigrids flamingorosa lack, deras matvaror står huller om buller i kylen. Fast det får tillstås, hennes rum är det minsta och duschen är alltid hennes sist, och då är det förstås som oftast slut på varmvatten. Beate vandrar numera målmedvetet och nonchalant genom stan och det enda som hennes blick fastnar vid är nya skyltningar i de rätta affärerna. Hon har blivit hemma i stan, i musikstudion, hos tant Anna i caféet på förmiddagarna.
Hon känner sig fri, kanske främst för att hon får lön för sitt arbete hos tant Anna. Herr M står fortfarande för hyra och lektioner, men resten behöver hon inte besvära föräldrarna med längre. Ofta får hon med sig mat från caféet vilket sparar pengar åt dem alla tre, nåja, Gun och Beate märker skillnaden, för Sigrid kan det kvitta. Det gör att Beate får utrymme för lite flärd. Hennes svaghet för skor får sitt utlopp, ivrigt påhejad av Gun och Sigrid, och innan det andra året i gårdshuset snurrar över i ett nytt äger hon tre utsökta, opraktiska och stiliga par.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten