Beate puffar fram den gröna pallen som står under de ärgade hyllorna och tar stöd med sina små av ådror späckade händer mot diskbänken och klättrar upp. Hon andas tungt och viker undan med en för en rund och krökt dams oväntad akrobatik för att kunna öppna det översta högra skåpet utan att slå i huvudet. Hon står balanserandes på tåspetsarna med sträckta armar och petar på kökskvarnen som står där uppe tills den snurrat sig så pass långt ut på hyllan att hon kan gripa tag i den och lyfta ner den.
Akta dig mamma!
Hon fräser ett svar till den avlägsna rösten men kliver av pallen, försiktigt nu, och öppnar kylskåpet för att plocka ut kycklinglevern och fläskfärsen. Hon lägger köttet i kvarnen och böjer sig för att komma åt korgen med lök som står i underskåpet. Två schalottenlökar får det bli och ett par klyftor vitlök. Hon fuktar lökarna och river med snabba rörelser av skalet. Beate är en duktig kock, hon har i åratal arbetat hos tant Anna i caféet till glädje för dess besökare, både de med och utan matkuponger. Kvarnen tuggar ivrigt tag i kött och lök tills blandningen får en konsistens som Beate är nöjd med. Hon duttar i mjöl och knäcker ner ett par ägg. När grädden sedan droppvis förenas med smeten suckar kvarnen inför all denna krämiga lyx. Hon stillar den och vänder sig mot hyllpartiet där hon förvarar nötter. Med hjälp av båda armarna får hon upp en tung gjutjärnspanna på gasspisen, hon värmer pannan och snurrar på den när hon sakta rostar de utvalda nötterna. Hon börjar sjunga. Hon sjunger Summertime, hon vill att de magnesiumrika hårda frukterna ska ge hennes paté värme, en solbränd not, hon sjunger dem mörkt gyllene. Hennes stämma är stark och lysande klar, tonerna träffsäkra, sprungna ur det perfekta gehörets rymd i kombination med den äventyrliga konstnärens lek. Inte en röst man väntar sig från en rynkig, kutig gammal dam. Speciellt inte som hon till utstrålningen mest minner om en oskalad bittermandel.
Du kan då än, nej, bry dig inte om mina tårar!
Dofter börjar stiga mot taket. Främst lök och vitlök, deras fränhet stiger snabbt, under dem lägger sig tjock blodig köttsaft, den vaggas av nötternas milda sötma. Beates rörelser förlorar sin försiktighet, hon känner det inuti, en våg av kunskap som med sin glädje att bli använd jagar den där irriterande utmattningen på flykt. När hon tar kniven, en bred förskärare, och hackar de solbrända nötterna är rytmen en stadig trumvirvel under hennes favoritlibretto ur la Boheme. Hon drar ömsint timjanstickor från dess rot, plockar ett par rosmarinstrån, river isär basilikabladen. Peppar, en nypa pulveriserad flingsalt. Hon vänder ihop smeten och köket blir alldeles tyst. Det är dags för hennes hemliga ingrediens. Hon smakar på den, fast det inte finns mycket kvar i flaskan. Hon hade gärna smakat på mer.
Har du en slurk till mig med?
Skulle inte tro det.
När patén står i sitt lågt tempererade vattenbad sjunker hon ner på pallen vid sin tröskel. Hon är trött och hon är trött på att vara trött. Hennes stackars små har som mest fått smulorna som blev kvar. Hon har dessutom givit skulden vidare, trots att den var outtalad. Ändå har hon äntligen förstått att det inte innebär ett slut på förmågan att ge kärlek att sluta fråga sig varför. Att det inte gör henne självisk, eller mindre nyfiken.
Det hon gör när hon förbereder sitt tabberas är att stränga sin stämma i ett tidlöst nu. Det är egentligen det hon alltid har haft men ofta jagat fram igenom, eftersom det ständigt fanns en annan plats hon borde vara på. Nu är det ironiskt nog det enda hon vill vara i men har så svårt att hålla sig till. Och hon grymtar åt sig själv eftersom tanken ändå letar sig in. Hon vill vistas i här och nu för att hon vet att det inte finns mycket av vare sig en framtid eller ett förflutet kvar som hon förmår hölja sin sårbarhet i.
Jag vet, mamma, jag vet. Men vi finns här för dig. Snälla, berätta mer om när du var liten…
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten