Smackande klafsande stampande, de kokta bitarna kålrot mosas till en klibbig gröt. Lite salt, flera nävar mandelflingor, ett par ägg, en rejäl skvätt grädde. Det är inte långt kvar till Beates tabberas. Den här gratängen var barnens favorit när de var små. Tant Annas recept. Tant Anna som förlåter henne allt. Hon skyddar Beate när hon är rädd och skammen börjar synas. Hon tröstar henne när hon är ledsen och arg. Tant Anna är den första som klappar henne på magen och viskar glädje in till de små. Tillsammans diktar de upp en historia som ingen av dem någonsin behöver berätta. Har man en gång lärt sig att tiga är guld, vågar de som gärna pladdrar inte ens ställa en fråga. Visserligen tisslas det, nosas det, tassas det runt. Men så länge frågan aldrig ställs rakt ut behöver Beate inte ljuga. Gun och Sigrid vet, förstås. Sigrid skriver brev om lycka, skickar paket med skallror i silver och sparkdräkter i egyptisk bomull, hon undviker helt att tala om faderskap men är så entusiastisk att den stumma delen knappt märks. Gun är rykande arg, en lejoninna av kämparkraft, men hon låter motvilligt handling gå i stå eftersom Beate ber henne. De två som fostrat henne däremot, de vare sig firar eller slåss för hennes skull. Hon kan inte förmå sig att berätta allt. Hon nämner inte den fåfänga biten om att vilja vara vald. Inte heller biten om vem han är, då vet de ju att han är gift. Det är det som Beate skäms mest för. Hon berättar bara att den så kallat skyldige rest till Berlin för att inte vända åter. Och de, de vet att hon är ogift. Det är vad de vet. De vet att hon styr ut sig var kväll och beskådas av hundratals. De vet att hennes gåva till Gud har blivit en gåva till främlingar. De två, de som håller en låg profil och en korrekt livsföring. De två som älskade henne mer än de hållit möjligt.
De slukas av tystnaden.
Så kommer förlösningen. De allra vackraste av tvillingar, Milla och Hanna. Båda är döpta efter tant Anna. Anna Kamomilla, Beates livlina. Övergivenheten, det bristfälliga i att inte vara nog för Honom, ängslan inför framtiden; det blir futtigt och ovidkommande i den stora kärlekens ljus. Ansvaret är överväldigande. Hon är nödvändig. Den lilla byflickan vars kärna är osäkert svajig om än envis bär plötsligt glöd, en glöd hon värmer både sina barn och sig själv med. Styrkan återvänder, rösten får kraft igen och skammen i att vara ensam mor stryker på foten och tar klenmodet med sig. Hon har dessutom tant Anna vid sin sida, orubblig i agape och stöd.
Beate kan efter en tid gå tillbaka till teatern och återta sin plats. Hennes alt är fylligare och bär samtidigt en känslighet som inte funnits där tidigare. När hon sjunger är hon genuint lycklig. När hon håller sina små i armarna är hon genuint lycklig. Hon skyndar sig mellan teatern och hemmet utan tanke på att glida fram, utan tanke på självmedvetenhet när kappan är felknäppt och inte matchar skorna. Och inga frågor ställs, till och med tisslandet tystnar, det är som det är. Beate uppfyller Hans villkor, men vill inte längre att det ska krönas av en belöning annan än den som finns inuti sången, musiken, närvaron i ängladansen.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten