Tabberaset den mörkaste av dagar
Där ljuset lyser klarast
En fest för de som kan att minnas, den mörkaste av dagar.
Den här melodin klingar av i ett kök. Det är ett väldigt litet kök. Det är märkvärdigt att drömmar om ett liv och en flod av minnen får plats i ett så pass litet kök. Tröskeln är sliten, det mörka träet är blankpolerat av alla övergångar. En tröskel mjuk för bara fötter. Golvet är grått och medelhavsblått, i rutor, ett schackbräde av laminat, inte kakel. Trasmattan är tovig och än till denna dag har ingen människa kunnat blanda en färg som inte redan finns i invävd i den mattan. Väggarna är milt ockergula, de enkla skåpluckorna går i ton med de blå schackrutorna på golvet. Luckfärgen är avskavd här och där, speciellt runt handtagen, smala metallfästen med en låsknapp dold bakpå. Skåpen går ända upp i taket, och det är högt i tak, säkert fyra meter. Köket är dessutom så långsmalt att det bara finns plats för en köksbänk. På den motsatta väggen är trähyllor uppsatta, ärgade plank, lika ojämna och slitna som tröskeln är. På en av hyllorna är en träskiva fastsatt, med gångjärn nedtill och en krok upptill, det är ett smalt klaffbord, alldeles perfekt att dricka morgonkaffe vid och av precis rätt tjocklek för att pastamaskinen ska kunna skruvas fast ordentligt. Den har alltid skruvats fast på samma ställe, det syns på groparna i träet. Hyllorna är nakna, med fläckar och cirklar där keramikkrukor och servis har stått. Det enda som står kvar är en liten turkos resegrammofon. I bortre änden av köket finns en glasdörr som släpper in alla väders och tiders ljus och låter det leka med damm och dofter. Ute i trädgården hukar nakna grenar så här års, hortensiorna är nedklippta, en rosstock skrevar torr och vissen invid den teglade söderväggen. Ett växthus av bordsmodell skallrar tomt sånär som på en sekatör på den översta hyllan. De två systrarna står lutade mot diskbänken, tysta, de är helt svartklädda bortsett från vinröda rosetter i håret. De vill inte, de orkar inte ta farväl. De måste. Tillslut försvann mamma in i den pockande dimman. Det är smärtsamt att ett flöde av liv och äventyr, kamp och glädje kan skingras inuti den som skapat det. Hanna sätter på grammofonen, en aria fyller köket, en len alt dansar mildhet in i rummet. Det är en okuvlig stämma, den är en krona sammansatt av Beates ackord, en röst med många lager. Den viskar vågor och dämmer ångesten som simmar i vällande sorg, lyfter ömt undan ensamheten och oförmågan att gå vidare, för en stund. Flickorna uppfylls av sin mors bön till dem, och jo, de är starka, sprungna ur hennes kärlek, de vet att hon vill att de ska lystra till livet och låta det ha sin gång, hon mildrar efterdyningarna med kärlek. Med musik. Smärtan pulserar. Deras nakna fötter gnider, fyra fötter gnider mot tröskeln, som kunde den balsamera deras saknad till helhet.
På den glänsande diskbänken ligger en blygsam minnesbank. Ett trasigt kuvert, vikt runt en lapp med gårdshusets adress på samt en gammal perforerad tågbiljett. En djupröd, sliten rosett. En väl använd, lätt solkig handskriven receptsamling innanför rutiga vaxpärmar. I traven finns ett personligt tackkort från Gun för uppvaktningen vid hennes bröllop, det har klibbat ihop en aning med ett gulnat brev från Sigrid. Där finns två pyttesmå blekrosa mössor med Millas och Hannas namn tafatt broderade på brättena. Och överst ligger det sista brev som Beate skrev till sina döttrar när hon precis fått veta hur dimman var beskaffad. Det är fläckat av torkad sälta, handstilen är darrig och ofrivilligt krumbuktande. Orden däremot är tydliga.
Hon vilar nu, jämte tant Anna, i mull och lera, älskad, saknad. Skapande, sårad, stark, generös. För alltid hos dem som lyssnar, hos dem som hör musiken.
Därför ska Hanna och Milla stränga samman tonerna i sin mors melodi med sina egna noter. De ska resa till Berlin med mammas brev och minnesbank på fickan. De ska ta ett tåg och sjunga till hjulens rytm mot rälsen, fläta ihop sina stämmor med moderns, det är de som tillsammans är Beates Ackord,
inte på länge redo att tystna.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten