När Beate stiger upp i ottan den nionde dagen i december hänger tyngden av bränt kvar. Det sotiga svarta har sällskap av en slingrande arom från nybakade lussebullar eftersom hon inte är, har varit eller tänker bli den som ger upp i första taget med vare sig bak eller musik. Hennes knän knäpper, duschen tar tid på sig att bli varm, hon blundar. Även trappan knakar när hon insvept i sin gamla omlottklänning av ull envist knäcker lederna till rörelse på väg ner till köket. Det är en ny morgon, en morgon för inläggningar och syrliga drömmar. Fötterna stannar på tröskeln, gnider mot balsam, lent och mjukt för bulor och knölar. Feta fiskfiléer ligger inpackade i papper och plast, de gröna pepparkorna blötlade hon innan sängdags igår. Hon tar fram en tjockbottnad kastrull och rostar det bruna sockret försiktigt tills det nästan bubblar innan hon gör lagen redo. Den vita balsamvinägern är preparerad sedan en vecka, hon silar bort örterna. Hennes sill är inte skarp. Den är mild och mjäll, men rik. Med en vass kniv snittar hon filéerna till munsbitar. Lyser med en ficklampa, finner en gul ihoprullad parasiterande mask ändå. Lyser än en gång och ber, Beate ber att ögonen inte blivit grumliga, att de ser. Att maten hon ska få ynnesten att servera en sista jul är ren, äkta. Som henne flickor. Sillen, en märklig liknelse. Svårsmält för många, för rakt på sak, för ärlig, kompromisslös. Beate fortsätter att leta efter mask. Hon vet att den finns där, att den rullat ihop sig, gömt sig gul och sliskig inuti det möra köttet. Något annat är inte möjligt, när hon letar höjer sig döttrarnas röster till ett skrik, pekande fingrar, du. Du. DU.
Jag, viskar Beate, och är alldeles för slirig för sitt eget bästa. Jo jag, jag har rullat ihop mig inuti er, klänger mig fast, i all min välvilja, i all min kärlek, i all min oförmåga att bära er vidare. Och så blir det som så att ni får bära mig istället. Som en fisk bär sin parasit.
Men hur hon än letar, Beate. Hur hon än letar hittar hon inte ytterligare en liten maskjävel att snitta bort. Och hennes ögon tåras.
Mamma, är du redan vaken? Nej men, är du ledsen?
Det är bara löken. Bara löken.
Hon älskar dem mest av allt. Minns hur hon bar dem, ömsint, längtande, försiktigt över innegården när hon hämtat dem hos tant Anna framemot midnatt efter en föreställning, ännu med teatersminket kvar i ansiktet för att inte spilla tid. Små armar om hennes hals i sömnen. Beate fick ensam lära sig att barn drar in sina mödrar i den värld de måste finna fotfäste i. Hon lärde sig att hjälpa dem med översättningarna mellan vi och dem, hon jämkade samman världen, barnen, lögnerna och sanningen. Alldeles ensam.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten