Mamma, det är ingen fara. Mamma, det blir bra. Kom, vi vädrar ut och sedan gör vi nya bullar…
Ja, det kan du tycka. Göra nytt och göra om. Men ibland är vägen vi tar utan återvändo. Ibland kan allting ändra riktning och ingenting kan bli detsamma igen.
Beate slätar till kjolen en tredje gång och går över tröskeln, in till gästerna. Det är en herre, riktigt stilig, bredaxlad med mörkt hår som glänser där det är struket bakåt över hjässan. Bredvid honom sitter en ung kvinna, sofistikerad, med vristerna korsade och dräktjackan i senaste snitt prydligt knäppt. Kvinnan ler och nickar när Beate kommer in, herrn reser sig upp och går fram till henne och tar hennes händer i sina.
“Se där är du! Vilken fantastisk talang, vilken underbar röst, det är en ära!” Beate är ovan vid komplimanger, särkilt från stiliga främmande herrar och hon blir röd, hela hon rodnar och hon vet inte vart hon ska titta. “Kom, kom och sätt dig så får vi talas vid!” Beate sätter sig och medans mamma hämtar kaffe och julkakor utsätts hon för ett ingående förhör av herrn. Hans fru, häradshövdingens dotter, sitter tyst och leende och ser ut som om hon lyssnar.
Vardagsrummet känns mindre än vanligt, skamfilat, pappa harklar sig och ser bortkommen ut, mamma spiller kaffe på fatet när hon serverar, hennes hand darrar. Herrn, herr M vill veta hur länge hon sjungit (alltid), om hon har en sångpedagog (nej), om hon kan läsa noter (hjälpligt), vilken musik hon tycker bäst om (Bach), om hon vill få lektioner i sång, harmoni och scenkonst. Den sista frågan är svår att svara högt på. Hela hon skriker ja, men tyst, inuti, ett ja som sjuder i länderna, suger luft in i lungorna, ger rodnaden en skjuts så häftig att svetten rinner under armarna. Herrn yppar en möjlighet hon aldrig har föreställt sig, en salighet hon aldrig ens vågat fantisera om. Förstulet ser hon på sina föräldrar. De ser inte på henne, de undviker att erkänna hennes fråga. Pappa krämtar återhållsamt: “Ja, men ser ni, några sådana möjligheter finns inte här i byn.” Han sa inte att de inte hade råd med sådana triviala utsvävningar, han sa inte att hon sjöng så det dög gott i byn även utan lektioner, han döljer sin irritation över att någon kommer här och ifrågasätter. Men herr M skrattar: “Nej men självklart, det är inte det jag menar! Mitt erbjudande är lite större än så… Beate har talang. Stor talang. Hon kan få utmärkt skolning i staden. Ett par av flickorna i kören har ett ledigt rum. Jag är sångpedagog, konstnärlig ledare, arrangör. Jag står för lektionerna, kostnadsfritt. Och självklart betalar jag för uppehälle. Om hon är lika duktig som jag tror så får hon i sinom tid en plats i kören. Då får hon arvode.” Han vänder sig till Beate och håller fast hennes blick, hon kan inte fly med den ner i knät den här gången. “Vill du det?” Hans ögon är bruna. Varma och ivriga, snälla ögon. Beate nickar. Herr M rester sig upp så att det vingliga kaffebordet får en stöt och ännu mer svart vätska hamnar på hans fat. Han slår ihop händerna och ler, han tar ett stadigt tag i pappas axel: “Det är ett bra beslut, ett storartat beslut, det är en mycket fin karriär er dotter har framför sig, storartat”. Han vänder sig till sin hustru: “Kom min skatt, vi har en lång väg att köra.” Han räcker över ett visitkort till Beates far och förmäler: “Jag skickar biljett till tåget förstås. Det blir bra om vi kan börja så snart som möjligt med lektionerna!” Snart sitter han och hans fru i den svarta bilen, vinkar och kör iväg. Bakom lämnar de efter sig förstummade föräldrar och en livrädd Beate. Det är som om himlens portar öppnat sig för henne, och hon vet att föräldrarna har makten att sluta dem innan hon hinner igenom.
Hela kvällen sitter hennes mor och far och samtalar lågmält i köket. De kommer fram till att de ska fråga prästen om råd.
Prästen ringer häradshövdingen och referenserna är förstås excellenta.
Saken är avgjord.
Var det så det gick till! Det är som en saga! Men vem var han, herr M? Har jag och Milla träffat honom någon gång?
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten