Gun går och blir förälskad. Det är oboisten, en lång drasut med yvigt morotsrött hår och det största skrattet orkestern kan uppbåda. Det lyser om dem, de två mest självklara människor Beate kan föreställa sig. Det lyses snart för dem, festen blir en barock och färgglad vaudeville. Gun flyttar ut och kommer någon gång ibland på besök i gårdshuset för att få sig en kopp kaffe, en massa kakor och än mer prat.
Beate är tacksam för arbetet hos tant Anna, främst för sällskapet. De arbetar bra ihop, sida vid sida. Beate sjunger nya rätter till liv titt som tätt och Anna kluckar belåtet; som smör i solsken, som smör i solsken, och hon kramar om Beate rejält. Operasångerskans köttbullar blir ett begrepp i kvarteret. De drillade kåldolmarna likaså. För att inte tala om kakan som rätt och slätt heter Beates ackord: Mild chokladfrostning överst, frasig nötbotten underst och i mitten syrlig, på gränsen till molnkall kräm med en glimt av apelsin.
Alltefter säsongernas cykler väver mönster av snöflak, knoppsprickning, solflagor och lövdans snurras Beates snörliv alltmer upp. Hon bor ensam, hon klarar sig själv, hon arbetar mycket och ivrigt, uppskattningen är allt annat än subtil. Nej, hon har inte vuxit sig lång eller lagt håret i en prydlig page. Det virvlar fortfarande lockigt hur snävt hon än drar det tillrätta för att kunna fästa sin röda blomma. Hon bär inga nätta dräkter, däremot äger hon många par extravaganta skor. Hennes naglar är välvårdade, hennes sminkning perfekt om än med en irriterande vana att smeta ut. Det visar sig att hennes sonora röst kan skolas, sträckas, fyllas med stjärnstoft och ängladans. Det visar sig vara tillåtet att leka med änglar, varje dag. Och så finns Han. Ja, Han lovordar de lekfulla vibraton och de fylliga intonationer hon åstadkommer med stöd av hans händer runt sin midja. Hon känner dem där, varma, starka och trösterika när hon klädd i teaterns sammet förs ut på scengolvet i dans av en körtenor. Hon känner dem där, glödande, smidiga och eggande när hon, den tidigare oansenliga, som enda medlem i kören får ta emot en bukett under dånet av applåder till primadonnans lov. Hon känner dem där, silkeslena, smekande och ägandes, när han kommer för att vila ut i hennes famn.
Ty Han är en sådan som får det han vill ha, och det hon vill är att vara vald. De höstgrå gatorna skimrar pärlemor, det dragiga huset andas musik, spårvagnarna skramlar bjällerklang, de osande avgaserna utgör en fond som fäster stadens parfym och inte låter den förflyktigas. Han är vacker. Han är generös med orden, tankarna, delger henne drömmar om Rom, New York, Berlin. Han äter under välljudande suckar av hennes bakverk, slickar sina fingrar efteråt, senare även hennes. Ja, han och hon, ja, de, de blir ett dem. De två i gårdshuset.
Aldrig därutanför.
Och bara när Han finner tid.
För henne blir det gott om tid över att törsta. Törsten efter Honom röjer hennes sårbarhet. Den blottar den skira, försiktiga byflickan som varit väl dold under många år. Beate är medveten om skådespelets bräcklighet. Anna är den enda som vet, hon har ju ögon att se med. Hon är inte helt förtjust, karln är ju gift. Han kommer aldrig att lämna sin välbärgade fru, sina ungar. Men hur kan Beate säga nej till en mästare? Hur kan hon säga nej till att bli beundrad och åtrådd, till en person som vet vad han vill? Det är visst så och sant är det också, Beate kan ju inte riskera sin plats i kören, tant Anna suckar, aningen krasst men ändå medkännande. För hon är en gammal köksa som skaffat abonnemang på operan för att kunna gå på så många föreställningar som möjlig, bara för att Beate är med i dem. Hon är en dam som aldrig vare sig tagit en ton eller tagit sig en, aldrig ett snedsteg, redig och rak. Men Beate är allt förlåtet. Allt.
Nu ska du få höra, Milla, lyssnar du? Mamma hade en inflytelserik hemlig älskare… En GIFT älskare!!
Hanna, hör du vad du säger? Förstår du?
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten