Den enda mat Sigrid äter är vit i färgen. Ris, fisk, äggvita och blomkål. Hon hävdar bestämt att ost, smör och grädde är gult. Beate vaknar med ett ryck och tänker på sitt tabberas. Hon måste göra lite lutfisk till Sigrid, så att hon åtminstone får i sig något litet. Nere i köket blötlägger hon de stenhårda fiskblocken i en stor kastrull, sköljer ur och tar om det igen. Själv är hon inte förtjust i lutfisk. Den är fadd och blek i smaken anser hon och många med henne.
Mamma, vad gör du? Kom och lägg dig. Det är mitt i natten!
Sigrid är populär på operan. Det är för att hon aldrig klagar, hon gör allt rätt med en näpen vänlighet och framstår helt utan later eller påfrestande humör. Hon är mycket efterfrågad, ända tills hennes blekhet stukar hennes raka rygg. När Sigrid svimmar för tredje gången inför öppen ridå skickas hon bort. De tre sångerskorna gråter när Sigrid hämtas av sina föräldrar, Sigrid lovar att komma tillbaka när hon varit på hälsohem och blivit frisk igen, de vet alla tre att det inte kommer att ske. Det ser det i hennes mors snörpta mun, i hennes fars oroliga blick. Sigrid ska tillbaka till Mariefred, långt bort från storstadens tävlan om den smalaste midjan och den spänstigaste stämman.
Herr Ms elever får göra audition, Sigrids plats i kören ska fyllas. Det är första gången Beate står på operans scen. Hon är så nervös att hon skakar innan hon ropas in. Så darrig att inte ett andetag förmår nå hennes diafragma. Det är hit hon ska, annars hem, hem till tallarna och tystnaden och det tillrättalagda stumma. Gun är med, hon ger henne en bastant kram och föser ut henne. Beate snubblar, återtar balansen. Plankor, slitna, slipade, sammetslent svärtat guld. På förgyllda stolar i salens mitt i skenet av den gnistrande, enorma ljuskronan sitter de, sju av Operans mäktigaste, med papper och pennor och uttråkade axlar. Hastigt böjer sig Beate ner och knäpper av sig de vackra högklackade skorna. De sju har axlar som vrids, de mumlar förvåning. Under sina bara fötter har Beate stadga och stöd, mjuka tiljor som uppburit de största inom landets, ja hela Europas, operakonst. Ödmjuk och uppfylld, närvarande och plötsligt helt lugn. Hon andas in. Han håller om hennes midja, hon andas. Och när luften lämnar hennes strupe finns ingen tvekan kvar.
Platsen i kören är hennes.
Det hon känner är främst skuld, skuld till Sigrid. Trots att Sigrid skriver att hon är glad, att det är rätt. Så Beate måste få färdigt lutfisken i tid, så att Sigrid får någonting att äta.
Hon står och sköljer kylklabbar i en kastrull, klockan tre på natten, Milla… Hon påstår att det är fisk… Nej… jag skrattar. Nej, jag gråter. Vad ska vi göra?
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten