Beate har varit till saluhallen och köpt lyckligt kött. Frigående vilt. Med ett snörp i hjärtat. Hanna var visst med henne. De tappade bort varandra i vimlet. Det blev tokigt, lite förvirrat. Hon hittade Hannas lilla röda vante på golvet vid ett stånd med julkorvar. Försäljaren erbjöd henne en stol, och där satt hon och grät med vanten tryckt mot kinden. Hon hade svårt att hitta orden av förtvivlan, de dolde sig inne i ett gytter av skräck. En folksamling runt omkring henne, en vänlig polis. Beate hade tappat bort sin lilla flicka, allt hon hade kvar var den röda lilla vanten. Tillslut kom Hanna tillbaka, det var visst inte hennes vante. För liten för hennes stora händer, så var det. Färsen glider mellan fingrarna, djupt röd med svärtade stråk, klibbig, smärtsamt järndoftande. Det som alldeles nyligen hörde till en ståtlig tjur. Stor, atletisk, smidig. Len och yvig päls på sina ställen, glödande slät på andra. Starka ben, styltor av höjd, senor och böjliga leder, en tjur som bar sin krona högt, en högtalare för lyhörda öron. I myrarna flöt han över sankmarken, i skogarna putsade han barken, i mossan slickade han bären in i aromatisk extas. Skogens konung, det var han. Tills den dag Skottet föll. Beate drämmer bunken i diskbänken, ska inte tänka mer på de mäktiga djuren från hemtrakterna. På älgjakten och den nästan uppsluppna stämningen i byn när jaktlaget hade lyckats. På hur hon tyckte sig känna lukten av krut i veckor, på kontrasten mellan de vackra djuren och de enorma köttstycken med slamsor av ligament som fördelades i byn.
Spänstiga skärvor hackad lök glänser sitt silver, förenas med skogens gyllene hjältes kött. Lite salt, en nypa färskkrossad peppar, svart och röd. Hon låter de små bollarna vila, tvättar händerna nästan ursinnigt, lutar sig mot dörrkarmens flagade blekgula lack. Att tämja det vilda. Beslutsamt lyfter hon upp järnpannan på spisen och tänder gasen. En rejäl klump smör, det fräser och sprätter. Hon släpper ner några köttbullar i hettan och vrider pannan, sakta, vinklar den lite, den gnager med sin speciella klang mot grytstödet. Hon ville i djupet av kärleken låta barnen ränna vilda och fria, utan skuld, utan brist på svar på sina frågor. I verkligheten var sanningen friserad, han var borta, långt borta i ett annat land. Nej, han skulle inte återvända. Ja, han skulle ha älskat dem. Nej jag har ingen bild på honom. Vem vet vad döden är. Sluta fråga nu. Kom, hjälp mig trilla köttbullar till cafét, tant Anna väntar på oss. Vi har varandra. Jag har mitt arbete. Vi har tant Anna. Med åren tystnade frågorna som aldrig försågs med utförligare svar än så. Hon hörde dem viska med varandra ibland, de två. Fantasier om rikedom, om en sjörövar- pappa som Pippis, berättelser att dämpa hål med. Beate gnider stekpannan mot spisen, de färdiga köttbullarna hamnar i en frysklar form, hon smälter mer smör och tar en ny laddning. Det doftar i köket nu. Det doftar vilt, mäktigt, salivutsöndrande lockande.
Men mamma, du tar ut dig…
Under grammofonen hade hon lagt det. Brevet till döttrarna. Ett julebrev som hon skrev redan i somras, hon var tvungen när hon förstod hur dimman var förskaffad, hon skrev snabbt ner en av sanningarna, den aldrig uttalade.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten