Beate föds i en by långt borta från storstäders larmande variation. Det är en liten by, en sådan där alla känner alla. Där bor strävsamma, rättrogna människor. Kyrkan är byns center, samlingsplatsen dit alla går varje söndag med böjda huvuden ovan stärkt bomull. Det är en by utan huvudnäring, ingen hårdför järnmalm, ingen militär anläggning, inga skogsägare trots att allt som möter dem vid huvudgatans slut är en vägg av tallar. Det gör samhället ängsligt, som om det inte har förtjänat sin rätt att existera. I generationer har byborna arbetat tillsammans. De byter sallad mot lingon, lakan mot ull, hö mot frön, fläsk mot grädde om de har tur. Det är ingen lycklig by, tro inte det. Gemenskapen är en ogenomtränglig väv av plikt och duglighet. Det finns inget utrymme att böja regler. I ottan kliver männen under tystnad ut till dagens värv, kvinnor fyller sina bannor, skördar middagen och tvättar och sopar och diskar och stryker. Barn är barn till de fyller tolv och de tar hand om sina sysslor och därefter varandra i den ordningen när de kommer hem efter den långa vandringen sex dagar i veckan från nästa by där folkskolan tänjer deras förmåga i läsning och aritmetik. Kärlek talar man inte om annat än under någon enstaka hög visa i kyrkan. När Beate föds är den moderna tiden på intåg, lite sent kanske, men en egen liten folkskola och en matvarubutik, en järnhandel, en bensinmack och ett ålderdomshem slår fäste i byn. Ett par av hushållen skaffar TV och allt fler privata automobiler parkeras på de ännu inte asfalterade gatorna. Och i byn där alla känner alla och bönen är strävsamhetens rättfärdigande smyger sig jämförelsen sakta in på tå. Jämförelsen fläckar redan slitna kängor och putsar nyförvärvat silver glimmande och även om alla redan känner alla känns de inte längre vid alla.
Innan Beate föds är förutsättningarna tydliga. Hennes kommande identitet är knuten till föräldrarnas, de är hårt arbetande människor som gör allt de kan för att hålla en låg profil och en korrekt livsföring. Beates öde tycks utstakat, precis lika solitt som hennes identitet är borgad. Det är bara som så, att Beate redan vid födseln har en förmåga att vilja förhäva sig. Hon gallskriker, höga fiss. Dessutom är hon betagande söt, hon föds med en man av gyllene lockar och är så rund och rosa att barnmorskan förmodligen undrar hur modern under havandeskapet haft råd och hut att göra av med så mycket grädde och smör på sig själv. Detta, det inser hennes nyblivna föräldrar genast, detta är ett flickebarn som måste fostras, ja rent av tuktas. Hon är deras första, hon blir deras enda. De älskar henne högst av allt, ja, mer än vad som kan anses lämpligt, och hon visar sig bli en välgrundad källa till oro.
Ditt högmod ska bli ditt fall förespår hennes mor när Beate som treåring bubblande av iver berättar om änglarna hon hela natten busat med så att de skakade stjärndust av skratt över hela huset. Du ska akta Gud varnar hennes far när hon som femåring ljudligt och rytmiskt experimenterar med en av kyrkans högst sakrala hymner och inte håller sig till några regler alls, vare sig i ord, rytm eller melodi.
Och så blir det. Hon faller, och hon aktar sig illa.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten